David Ritschard

Dela den här recensionen:

”Mitt liv har präglats av rädsla”, säger David Ritschard i en fin intervju med Tidningen Arbetaren. Sen kliver country- och folkhemssoulprinsen ner i det mörka vattnet för ännu en pandemisommars första bad, med gig på sparlåga. Till senhösten väntar releaseturné för den andra plattan under eget namn: Blåbärskungen. En platta som plockar upp efter debutalbumet Brobrännaren, men lite närmare, lite mindre karneval en vanlig måndag även om Ritschards karnevalkvällar alltid rymt ett stort mått av sorgkantat vemod: ”Vet hur det känns att få på käften, vet hur man kör en skurmaskin”. 

Den som inte sett David Ritschard och hans Krokodiltårar live har att se fram emot en ombonad helkväll mellan drömmen och verkligheten. Ritschards publikkontakt är lika omedelbar som hans sång är drabbande. Den nya plattan är nyansen mörkare än föregångaren. En säker ljudbild med Nicke Widéns pedal steel och Agnes Odéns fiddle, körer, blås och hammondorgel rör sig med andhämtning från Gram Parsons, George Jones och inslag av sena Elvis och Muscle shoals. 

Henric Hammarbäck har samskrivit en hel del av låtarna på den nya plattan. En av dem är Sverigerocken som en svart sjungen pendang till Alf Robertsons Mitt land, med Ritschard-rader som ”Har inte sett mycket av världen, men har sett desto mer av Brahehus”. Två andra av plattans höjdpunkter är Ritschards kärleksförklaring Sockenplan revisited med Agnes Odéns stråkarbete, pedal steel och tvärflöjt och textrader som ”37 minuter obetald övertid, 37 minuter har ni stulit av mitt liv, ser du henne så hälsa jag är på väg” eller Parsons-skeva Frågar åt en vän. 

Rakt genom rädslan går Blåbärskungen ett steg längre in mot det blödande hjärtat, ett hjärta som ömmar för människor som inte sitter bekvämt i TV4:s morgonsoffa.