Fruit Bats

Med gruppen Bonny Light Horseman släppte Eric D Johnson ett av fjolårets bästa album. I år har han dammat av sin andra grupp, Fruit Bats (där han är den enda fasta medlemmen), och har producerat en skiva som i mycket skiljer sig både från Bonny Light Horsemans och Fruit Bats övriga skivor.

Baby man är en starkt nedskalad enmansprodukt, praktiskt taget utan pålägg. Ett piano, en gitarr, och på något enstaka spår, en synt. Vi får dessutom Johnsons sällsamt personliga, ljusa röst långt fram i mixen. Den är lika viktig som texterna och de medvetet återhållna arrangemangen.

Baby man är Johnsons back to basics-album. Själv beskriver han den som minimalistisk maximalism.

Tanken var att frambringa en äkthet och råhet i sångerna. En av premisserna var att allt skulle vara nyskrivet och spelas in samma dag eller dagen efter att de skrevs. En vecka tog det. Skivan består av nio egna sånger plus en cover av Incredible String Bands The first girl I loved, från 1967, som passar som hand i handske bland Johnsons eget material.

Baby man är ett kontemplativt album med teman som kärlek, förlust, besvikelse, och inte minst självrannsakan. Johnsons visdom är: man kan leva ett liv, erhålla vishet, men det finns alltid mer att lära.

Musikaliskt är sångerna huvudsakligen country/americana men här finns också inslag av soul och ballader inspirerade av den amerikanska sångboken. Man kan skönja en Randy Newman här, en Jackson Browne där, till och med en Nick Drake och märkligt nog, något av en tidig Elton John.

Två tankar har rotat sig hos mig, efter att ha erfarit Baby man. Eric D Johnsons ljusa röst och frasering drar in lyssnaren, kräver uppmärksamhet och berör en. Och Building a cathedral skulle sitta fint i Bonny Light Horsemans repertoar.