Skivrecension

Stråkkontrabasjazz Lira Gillar

Svante Söderqvist

Arrival

Skivbolag: Prophone/Naxos
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 28 maj 2020

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Svante Söderqvist spelar kontrabas med vibrato, i betydelsen att bastonerna är så långa att de liksom vibrerar ut och bort. Hans bastoner har svensk folkmusik men även amerikansk jazz- och västerländsk konstmusik i sig. Han spelar också cello och använder gärna stråke på kontrabasen. Redan i förstaspåret Ny ankomst tar Söderqvist fram stråken för ett stråkbassolo. Och så nynnar han, liksom scatnynnar, så melodiskt och så pass volymstarkt att det blir sång, ihop med tonerna.

Fast till och med detta var nog att stängsla in Svante Söderqvists musik, för nämnda inledningsspår är inspirerat av klassisk arabisk/syrisk musik och sista-spåret är en tolkning av He’s misstra know-it-all, en låt av Stevie Wonder. Och när han i Love song byter till cello så får Söderqvist stråken att rocka rytmiskt. Två spår, Gyumri och Jackpot, gästas av violinisten Adam Baldych, som spelar sig in i och iväg med musiken, låter den vandra längs ännu en annan stig, slingra mellan jazz, klassiskt och, tror jag, folkmusik från hemlandet Polen. I Tännforsen, här en ordlös tolkning av Carl Snoilskys dikt, medverkar (väl?) också sångerskan Maria Winter.

Summerat: personligt, ja, eget. Allt framfört med blott en så att säga vanlig jazztriosättning som grund. Adam Forkelid sitter vid flygeln och Calle Rasmusson bakom trummorna. Svante Söderqvists kontrabas lägger ut melodin, sätter stämning och bestämmer rytm men sen får Forkelid också gå loss i egna passager, både improviserade och tonsatta, från folktonsvackert i Vandringen till swingjazzigt i Bofara jazz, än melodiskt och än rytmiskt, stilla och snabbt. Rasmusson svänger – som han svänger! – rätt igenom albumet med mjuka handleder och lätta redskap. Hur är det möjligt att svänga, slå och skramla så mycket men så tyst?

Och hur kan en musiker och orkesterledare skapa och spela denna egenartade musik men ändå inte dominera utan få slutresultatet att bli en samspelt enhet? Egentligen har recensionsutrymmet redan tagit slut, annars hade jag kunnat skriva en essä om Svante Söderqvists första album i eget namn.

Fler skivrecensioner