! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Skivrecension

Gentjänster

Peter Gabriel

And I’ll scratch yours

Skivbolag: Real World
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 5 feb 2014

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

För fem år sedan började Peter Gabriel att arbeta med ett projekt, ett sångutbyte i två delar, Scratch my back / And I’ll scratch yours (ungefär: Tjänster och gentjänster). Del ett (Scratch my back) bestod av hans tolkningar av tolv sånger av andra artister och släpptes 2010. Del två, And I’ll scratch yours – dessa tolv artisters tolkningar av sånger av Gabriel – skulle ha släppts samtidigt, men har tagit sin tid; sex artister svarade snabbt medan fyra inte blev klara förrän i fjol. Två deltog aldrig: Neil Young följer som vanligt sin egen musikaliska stig och Radiohead lär ha tyckt så illa om Gabriels version av deras Street spirit (fade out) att de vägrade vara med. I stället bjöds Joseph Arthur och Feist in, för att utgöra ett fullt dussin – tolv helt skilda och starkt varierade tolkningar.
David Byrnes dansanta version av I don’t remember har mer Talking Heads-känsla än brasilianska rytmer, och har mer humor blippande syntar än Gabriels original; Bon Ivers nedskalade folkversion av Come talk to me (banjo, keyboard, trummor) är en av skivans mest personliga och originella tolkningar, och en av de bästa; Regina Spektor gör Blood of Eden som en Regina Spektor-sång. Varken mer eller mindre. Hon ligger nära originalet, men tillför inget nytt och versionen är knappast minnesvärd.
Stephin Merritt placerar Not one of us, en sång från det syntrika 80-talet, hos det årtiondets nyromantiker, i en version som är rik på både värme och humor; Joseph Arthur spelade in Shock the monkey för ett annat projekt, The Voice project, som bejakade snabba, enkla arrangemang. Och det kunde knappast ha varit enklare – sjungen till en starkt distad gitarr och effekter, är Arthurs desperata bidrag en av skivans mest intressanta. Bildspråket på Big time, Gabriels sång om kändisskap, passar Randy Newman perfekt och resultatet låter som Randy Newman.
Arcade Fire gör en nästan karbonartad kopia av Games without frontiers, men långsammare och dessutom med väldigt lite gnista. Då är Elbows trogna version av Mercy street betydligt mer gripande. Med en passande återhållsamhet och känslofullhet, och inte bara för att Guy Garvey kan låta som Gabriel, svarar Elbow för skivans kanske starkaste bidrag. Som konstrast framför Brian Eno (som medkompositör till Bowies Heroes) en experimentell version av Mother of violence. Feist har tagit tillvara på Gabriels förtjusning i afrikanska rytmer, men har dessutom givit Don’t give up en helt ny vinkel, i det att ledsången sjungs av en kvinna, och refrängens tröstande, stärkande ord kommer från en man. En både värdig och tjusig version.
Skivans enda riktiga besvikelse är Lou Reeds version av Solsbury hill. Originalet är en romantisk och rytmisk sång där textens melodi och frasering är intimt knuten till sångens 7/4-takt. I Reeds händer är den en av hans typiska pratsånger i 4/4-takt, viket gör att han gång efter annan får kämpa med att få med alla orden. Den avantgardisiska, distade elgitarrdronen till trots, utstrålar hans bidrag mer oengagemang än nyskapande.
Att Biko får avsluta skivan känns självklart. Och att det är Paul Simon som sjunger den, med sin bakgrund som folk- och protestsångare, känns också helt rätt. Med 60-talistisk passion, ett enkelt komp på akustisk gitarr, och inslag av cello och slagverk, får sångens budskap ny luft under vingarna.
And I’ll scratch yours styrka ligger i de stora variationerna spåren emellan, även om bara en fjärdedel av versionerna känns riktigt övertygande. Som idé är dock projektet onekligen både ovanligt och spännande. And I’ll scratch yours finns både som separat cd och, som det ursprungligen var menat, som dubbel-cd, tillsammans med Scratch my back.

Annonser