Cameron Blake

Dela den här recensionen:

En röst och en gitarr. Det räcker för att göra stor musik. Cameron Blakes album Alone on the world stage är ett tyst bombnedslag i vårens musikutgivning. Tolv enkla men vackra visor som avhandlar allt från en kvinnas misär i en dödsdömd stad i låten Detroit till den förundran som väcks över ett ofött liv i låten Ultrasound. Det är politik och vardag och allt däremellan förmedlat med en orädd röst och mjuka melodier.
Cameron Blake borde kanske ha levt på 60-talet och hängt med Bob Dylan, Nick Drake och Joan Baez. Han har den empati och den poetiska fingertoppskänsla som genomsyrade protestsångarnas visor under hippie-eran. Samtidigt har låtarna på Alone on the world stage en tydlig referenspunkt i nuet. Det här är inte musik som skriker på barrikaderna, utan budskapet förmedlas på ett betydligt mer subtilt sätt. Skönt att se att referenser bakåt i musikhistorien inte behöver resultera i mossig nostalgi!