Andrew Combs

Dela den här recensionen:

Andrew Combs skriver stiliserade skisser av hjärta och smärta. Det är Dallas-sonens största svaghet. Ty det musikaliska språket här är strålande. Med blyg country-touch verkar Combs i Jackson Brownes och Gene Clarkes melodiska tradition. Det är ett lika oskuldsfullt som förnuftigt tonspråk och mångbottnat i sina skiftningar – dessvärre står det ofta i bjärt kontrast till den tämligen ensidigt ältande och monokroma lyriken.
Här finns ljusglimtar, i poppärlan Foolin’, återhållna Suwannee County och den försiktigt hoppfulla Pearl – sånger som finner sig fint i samspelet mellan ord och ton. Men Combs har också svårt att balansera mellan det verkligt allvarsamma och den lätt påklistrade pojkaktiga melankolin. Det tar udden av ett i övrigt fint hantverk.