
Poor Creature
All smiles tonight
Skivbolag: River LeaFormat: CD/LP/DL
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 19 sep 2025
Dela den här recensionen:
Den nya vågen av samtida irländska band lever och frodas, och utökas. Ett av de nyare är Poor Creature som har covid att tacka för sin existens. Gruppen består av paret Ruth Clinton, från den kvinnliga a cappella-gruppen Landless, och Cormac Mac Diarmada, från gruppen Lankum. Under påföljande lockdown började de arbeta på att omtolka gamla traditionella sånger med stråkar, gitarr och Otomatone (Mac Diarmada) och synt, keytar och theremin (Clinton). Platsen som slagverkare gick så småningom till Lankums live-trummis, John Dermody.
Poor Creature låter lättare och luftigare än Lankums post-industriella folkmusik, men tyngre och råare än Landless fyrstämmiga ballader. Det i ett venndiagram som även omfattar The Cure och Angelo Balamentis Twin Peaks-musik.
Trots genomarbetade, dronerika arrangemang och alla ljud och oljud skapade av producenten John ”Spud” Murphy, genomsyras All smiles tonight av en charmerande enkelhet, som inte ens påverkas av skivans genomgående teman om förlust och separation.
Både Clinton och Mac Diarmada sjunger. Deras ljusa röster och starka irländsk accent är perfekta för de känslosamma balladerna. Adieu lovely Erin, sjungen av Clinton, handlar om förfalskaren William Hill som 1826 deporterades till Australien och Bury me not är en döende sjömans önskan att inte begravas till havs, vilket ignoreras.
Irländarnas förkärlek för countrymusik får utlopp i två covers och en traditionell sång: Louvin Brothers Lorene, om en man som blivit ghostad av sin käresta, framförd med sorgesamt trovärdig sång av Mac Diarmada, medan de duetterar på den svängigt medryckande versionen av de inhemska country-stjärnorna Ray Lynam och Philomena Begleys The whole town knows och den traditionella All smiles tonight.
Poor Creatures musik är avväpnande och vågad. En a cappella-sång backad av droneljud slukas nästan av en oväntad kakofoni av ljud. Ett avskedsbrev från en döende präst till sin fru är en begravningsmarsch. Det är musik som erbjuder både ljus och mörker. Den är kompromisslös och kräver en del av sin lyssnare. Men den ger också mycket, om man tar sig tid.

