Brennen Leigh

Dela den här recensionen:

Brennen Leigh profilerar sig som en den samtida countryns kvickaste låtskrivare. Hon öppnar sin nya skiva med den suveräna ordleken ”Running out of Hope, Arkansas”; minns Susan Sarandons replik ”We’re in deep shit, Thelma, Deep Shit, Arkansas”. Sången rymmer också en fin känsla för servitrisens tröstlösa slit och längtan bort, fast något mer gycklande än Emily Scott Robinsons utsökta Westward bound.

Och vem kan motstå raden ”I’m gonna tell my boss he’s fired, burn my unpaid bills”?

Den lätt gycklande tonen präglar det mesta på skivan, när Brennen Leigh ger en personlig vinkel åt flera av honky tonk-romantikens slitstarkaste schabloner. Somebody’s drinkin’ about you, I ain’t through honky tonkin’ yet och The bar should say thanks är nog så talande titlar: ”The bar should say thanks / For all the good times I brought with me / Even when my mind was a total blank / I was the life of the party.”

Men skivan rymmer också innerligare stämningar. I Throwing away a precious jewel återkallar Brennen Leigh både Maybelle Carters melodiösa gitarrstämma och stilrent stötande honky tonk-gitarr. When lonely came to town bygger på en elegant personifikation som på 1700-talsmanér genomförs och utvecklas genom hela texten. Sorgmodig fiddle och svepande steel fulländar uttrycket i en annars folkmusikaliskt präglad dräkt. Och i Every time I do får den luttrade insikten om att i varje möte med sångens ”du” är ett misstag en vacker vinkling, där Brennen Leigh framträder som en nedtonad Patsy Cline.

Brennen Leighs skivor kommer i strid ström, men de rymmer inte ett svagt ögonblick.