Skivrecension

Ailm
Gothic noir Lira Gillar

Blackbird & Crow

Ailm

Skivbolag: MIG
Recenserad av: Lars Fahlin
Publicerad: 27 maj 2020

Dela den här recensionen:

Blackbird & Crow är en duo från County Donegal på Irland. Deras musikaliska värld sträcker sig från keltisk folklore till gothic rock, via soul, blues, psykedelia, amerikana och acid folk. Ailm är deras andra album och bygger starkt på ämnen från samhällets baksida, med teman som missbruk, självmordstankar, utanförskap, ängslan och de mörkare aspekterna av den keltiska mytologin.

Maighread Ni Ghrasta kan låta arg, förorättad, hämndlysten. Framför allt på de inledande låtarna, Harlot on Holy hill och The witch that could not be burned, där hon reciterar texterna (“I am the cursed, I am the damned”), till Stephen Doohans distade slidegitarr i vad som blir till en rå, taktfast, mässande blues.

Men hon kan också skrika ut empati och viska sorg för de olyckliga figurerna i sångerna. På Princess of the ditch är det främst hennes iriska accent som skiljer henne från en ung Janis Joplin. Medan hon på Margaret the martyr frambringar en intensiv sorg och dämpad empati. Den väldigt irländska valsen Parting rag står i bjärt kontrast mot Mo Chuisle, som speglar något av Sinead O’Connors ursprungliga upprorsanda och punkattityd.

Med gitarrer, mandolin, bouzouki, harmonium och syntar ger Doohan Ni Ghrasta det enda komp hon egentligen behöver. Låtstrukturerna är oftast väldigt enkla. Två, tre ackord. Sen gör Maighread resten. Men för ökad effekt finns det ett antal gästmusiker på en del av sångerna, från uilleann pipes till bas och trummor. Och när de lägger till trumpet och sax på Sweet surrender, då blir det lågmäld soul så att Van Morrison får se upp.


Fler recensioner

Annonser