Skivrecension

Age of apathy
Sofistikerad americana Lira Gillar

Aoife O’Donovan

Age of apathy

Skivbolag: Yep Roc/Border 
Format: CD/LP/DL
Recenserad av: Pierre Eriksson
Publicerad: 18 feb 2022

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Det har gått sex år sedan Aoife O’Donovan släppte fullängdsalbum nummer två, In the magic hour. Hon har visserligen gett ut hyllade debuten See you around med trion I’m With Her, samt två akustiska ep sedan dess, men känslan är att hon gått och laddat ordentligt för album nummer tre. För ett så här ambitiöst och genomarbetat album var det länge sedan jag hörde. Det finns de som gör rosafluffig sockervaddsmusik som är så lättsmält att den slinker ner utan att man knappt märker det, och så finns det skivor som Age of apathy, som mer liknar ett mastigt fullkornsbröd med rejält tuggmotstånd, med en mättnadskänsla som håller i sig länge.

Albumet består av en elva låtar lång livsresa där personligt reflekterande texter, ibland med väldigt specifika detaljer – ”When did you start to change? Was it somewhere up along the coast of Maine? Or when we drove back down 95” – varvas med mer gåtfulla beskrivningar: ”Sister starling’s on the move, she’s going down, watch the iridescence fading from her crown”. Berättelserna vävs samman och ställer de mest fundamentala existentiella frågorna, såväl till sångerskan själv som till lyssnaren: Vem är jag? Vad vill jag med mitt liv?

Det musikaliska hantverket är imponerande. Omsorgsfullt byggs varje sång lager för lager och bildar elva magnifika kompositioner med en fenomenal detaljrikedom, inte minst perkussionavdelningen förtjänar någon form av innovationspris. 

Men det är inte lättlyssnat. Aoife O’Donovan skriver inte tralliga tuggummirefränger – faktum är att några av låtarna inte har några refränger överhuvudtaget. Snarare handlar det om oväntade ackordföljder och komplicerade melodier framförda med Aoifes klara röst och en insikt om att det är lättare att få människor att lyssna om man låter bli att vara högljudd. Det är musik som bottnar i en akustisk folktradition, men som gör sitt bästa för att ta klivet över de musikaliska gränserna, inte minst med hjälp av jazziga influenser. Det är sofistikerat, intimt, lugnande och kräver en närvarande lyssnare. Men den som verkligen ger Age of apathy sin odelade uppmärksamhet kommer med största sannolikhet inte att bli besviken.

Annonser