Josienne Clarke

Dela den här recensionen:

Josianne Clarke står upp för sig själv, tar plats. Hon har riktigt tuffat till sig sedan första soloplattan, In all weather. Sporrad av vissa illvilliga rykten som har sin utgångspunkt i hennes tidigare musikaliska partnerskap. Nu visar hon var skåpet ska stå. Producerar själv på egen skivetikett. Hon spelar gitarrer, tramporgel och saxofon och får hjälp på trummor, bas och klaviatur.

Det finns en genomsyrande, återhållen ilska på A small unknowable thing. Det framkommer i texterna (som är ord och inga visor) men det ligger inte i sången, utan kommer fram i den grungeiga distade elgitarren (och det brötiga saxsolot på härligt (punk)rockiga Sit out). 

Skivan består av fjorton intensiva, välkomponerade och oklanderligt framförda sånger, av vilka bara fyra är längre än tre minuter; det finns ingen anledning att dra ut på’t, när man har sagt det man måste. Det är sånger om självbevarelse och självbekräftelse i olika former. Det är en stormig resa, som går via jazz, Cowboy Junkies-lik americana och folkpop där texternas bitterhet (och den där distade gitarren) kontrasteras av Clarkes varma, nästan ikoniskt klassiska folksinger-songwriter-röst; en röst som aldrig höjs, aldrig skriker, utan i stället slår med drillar och vemod.

Men lösningen börjas skönjas i de sista två spåren: Repaid, en smutsig, nästan klassisk blues, där hon fastslår att hon inte kan begränsas eller låsas in, att hon inte låter sig förädlas eller hållas fast. Och än klarare i i den avslutande Unbound där hon konstaterar att ”Time is a great healer /… / I feel the damage beginning to undo”. Och Clarkes akustiska gitarr verkar hålla med.