Sara Aldén

Dela den här recensionen:

En trio utan trummor, som får musiken att sjunga och spela ännu närmare, mer personligt och närstående. Röst, piano och bas, jag, du och alla åhörare, samsas i samma rum. Där varje ord och ton synas av den debuterande jazzsångerskan Sara Aldén. Som om hon dissekerat låtarna för att komma längst in och djupast ner i dem.  

En ep, så får skivdebuten A room of one’s own kallas, med sex spår och fem amerikanska standardlåtar. Georgia on my mind tas två gånger, med olika resultat. Den senare, som avslutar ep:n, är en duett med sång och ödesstämning (tänk Trump och förra presidentvalet) från Daniel Anderssons kontrabas. 

Hur spelar pianisten August Björn? Eller snarare, vad spelar han på? Hans toner byter ljud, i ett spår kan det låta som om de kommer ur ett gammalt piano och i ett annat från en storslagen flygel. 

Sara Aldén är jazzrummets värdinna. Hon bjöd in oss, musiker som publik. Aldén presenterar eller serverar låtarna i det skick de har efter att hon bearbetat och knådat dem. Låtarnas fina melodier, som i Very early (Bill Evans), Nature boy (väl mest känd med Nat King Cole) och nämnda Georgia (Ray Charles med många fler), följer självklart med. Fast melodierna är inte viktigast utan hur Aldén inspekterat och analyserat låtarna: sett orden, hört tonerna, låtit dem passera genom hjärna, hjärta och kön.

Just hennes kropp. Dessa amerikanska standards är nu Sara Aldéns egna. De blev som de aldrig varit. Hon är en definitiv jazzsångerska, hennes jazztolkningar blir existentiella utforskanden av livet. Hennes – och ju mer och nära jag lyssnar – också mina. (Och dina?) Ska vi dessutom prata musikaliska, så visst blandas svenska folktoner ibland med amerikanska jazztoner?

Sara Aldéns ep är ett glödande, ja, glödgat visitkort. Mer mer mer, utropar jag. Nu strax genast! Jag har hört en stor svensk jazzsångerska – en ny jazzstjärna – födas.