Michael Chapman

Dela den här recensionen:

Brittiske folkjazzblues-sångarveteranen och gitarristen Michael Chapman har fått något av en renässans på senare år, med åtskilliga artister ur de yngre generationerna som talar varmt om Chapmans gärning, tolkar hans låtar och spelar med honom. En av dessa beundrare är Brooklyn-barden Steve Gunn som sett till att Chapman hamnat i en inspelningsstudio och fått rätt inramning. För det har Chapman försetts med här, med besked.
Gunns tanke var att Michael Chapman skulle göra en ”amerikansk” skiva. Sagt och gjort, tid bokades i The No-Neck Blues Bands studio belägen i upstate New York. Gunn bjöd in Pelt-mannen Nathan Bowles, gitarristen James Elkington (som spelat med Jeff Tweedy och Richard Thompson) och basisten Jimy SeiTang. Chapmans gamla folkmusikväninna Bridget St John är också med och hennes sköna stämma kompletterar Chapmans ruffa röst föredömligt.
Med starkt komp i ryggen ger sig Yorkshire-farbrorn på både färska låtar och nytolkningar av material från hans digra låtkatalog. Åren och erfarenheterna lägger bara ytterligare tyngd bakom Chapmans framförande och ton, i en musik som andas längtan, sorg och tankar om livets förgänglighet. Chapman har ju ofta haft en närmast profetisk och existentiell ådra i sin musik, något som gjorde honom till lite av en outsider på den brittiska folkscenen. Han är liksom mer introvert än kollegor som John Martyn, och svårare att kategorisera än Bert Jansch eller John Renbourn.
Ja, det står en solid air av klassisk Michael Chapman kring nya albumet 50. Titeln är vald för att fira Chapmans 50 år som turnerande artist. Fantastiskt att Michael Chapman gjort en så stark skiva vid 75 års ålder.