Dela den här recensionen:
Efter två lysande studioalbum och ett utmärkt livealbum är The Gloaming tillbaka med sitt tredje, lika imponerande studioalbum, för enkelhets skull kallat 3. En klar markering att man fortsätter på sin självvalda bana att skapa en samtida form av den traditionella, irländska musiken, vilket de gör med en rejäl dos av postrock, jazz och inslag av både konstmusik och avant-garde.
3 har ett mörkare stämningsläge än gruppens tidigare skivor, vilket tydligast kommer fram i mästersångaren Iarla O’Lionáirds fem sångspår, av vilka två direkt handlar om döden. Både O’Lionáirds röst och den musikaliska inramningen ger intryck av att vandra i en lång, mörk tunnel med enstaka inslag av glimmande ljus.
The Gloaming sträcker och tänjer på vad som vanligtvis uppfattas som traditionell irländsk musik; det minimalistiska pianot på Meáchan rudaí (The weight of things) har samma tyngd som O’Lionáirds besvärjelselikande sean-nós-sång.
De tänjer och bänder, rör sig nu helt vant i sina etablerade positioner, med Caoimhí O’Raghallaighs avantgarde-drones och kontrapunkt på hardanger d’amore, pianisten (tillika producenten) Thomas Bartletts postrock- och jazzfilter, som både förvaltar och utvecklar Mícheál Ó Súilleabháins musikaliska vision, medan Martin Hayes fiol är traditionens hök, som ömsom svävar högt, ömsom dyker ner mot musikens rot. Men gitarristen Dennis Cahills tidigare så stadiga, rytmiska kompstil verkar ha gått mot mer fingerplock och han har tyvärr i viss mån dragits tillbaka i mixen.
De flödande, porlande instrumentala sviterna är fortfarande The Gloamings avväpnande styrka – de är de långsamma, slingrade uppbyggnadernas okrönta kungar. De flesta spåren är sju åtta minuter långa (och har i ett par fall lite oväntat abrupta slut). Men till och med det längsta spåret, det 10,36 minuter långa Doctor O’Neill, känns i sammanhanget grymt kort.
