Sierra Hull

Dela den här recensionen:

När Tennessee-bördiga Sierra Hull arbetade med förra albumet, Weighted mind, präglades processen av mycken vånda. Den unga mandolinvirtuosen, som redan som elvaåring stod på The Grand Ole Oprys scen tillsammans med Alison Krauss, skulle i och med sin tredje platta på Rounder ta det definitiva steget från underbarn till vuxen artist.

Hon testade sig fram för att hitta nya ljudbilder; mindre mandolin, mer gitarr och till och med trummor på enstaka låtar – bort från traditionell bluegrass – vilket inte riktigt gick hem hos teamet omkring henne. Till sist lade hon idéerna på hyllan, tog in banjogurun Béla Fleck som producent och spelade in en avskalad skiva med nästan enbart sång, mandolin och kontrabas.

Även om det blev ett fint (och Grammy-nominerat) album så känns det så här i efterhand som om situationens allvar vägde tungt på Hulls axlar. Åtminstone om man jämför med färska 25 trips. Här träder nämligen en helt annan Sierra Hull fram. Självsäker, avslappnad och med full kontroll över hela processen. Tillsammans med medproducenten och teknikern Shani Gandhi lyckas Hull väva ihop traditionell bluegrass med bluestoner, folkpop, altrock och till med några klanger som låter hämtade från arabisk musik. Hon drar sig inte för att använda trummor och el-mandolin och har dessutom lånat in tjänster från några av bluegrassens och countryns stora ekvilibrister: Viktor Krauss (bas), Bryan Sutton (gitarr), Stuart Duncan (säg ett instrument och han spelar det), Paul Franklin (steel guitar), Molly Tuttle (sång och gitarr), Ron Block (banjo).

Resultatet är en lustfylld kreativ musikalisk explosion där Sierra Hulls intrikata mandolinspel briljerar i varje tagning. Inte så att det tvunget ska finnas med bara för sakens skull, men när mandolinen dyker upp så har den ett tydligt syfte som lyfter helheten. Lägg därtill Hulls klara och luftiga sopran (inte helt olik Alison Krauss) och du har ett album som borde finnas med på många listor när skivåret så småningom ska summeras.