Lori McKenna

Dela den här recensionen:

Lori McKenna har hunnit bli 54 år när hon nu släpper sitt tolfte album. Det sägs inte som någon form av värdering, utan som bakgrundsinfo för att sätta 1988 i sitt sammanhang. McKenna tillhör nämligen skaran låtskrivare som lyckas fånga vardagliga ögonblicksbilder och göra dem både intressanta och levande för andra. 

På 1988 är det en kvinna, mamma och fru med livserfarenhet som självsäkert tar plats. Som betraktar åren som gått och funderar över åren som är kvar, som reflekterar över hur kroppen förändras och hur den därmed också speglar en persons historia, som ångrar de gånger hon gjort någon besviken och som gläds över barnen men sörjer närstående som gått bort. 

Det kan låta som banal diskbänksrealism men McKennas stilsäkra berättande lyckas göra det alldagliga vackert. Texterna är på samma gång relevanta och lätta att identifiera sig med (även för en medelålders gubbe). Albumets titel är för övrigt hämtad från året då hon gifte sig, endast nitton år gammal. Paret har fått fem barn tillsammans och det är tydligt att familjelivet stått i centrum för McKenna. 

1988 är fjärde albumet på raken som Dave Cobb producerar, och kanske också den mest slätstrukna skivan rent musikaliskt. Produktionen är givetvis fläckfri med utmärkta musikerinsatser, men låtarna har fått en mer countryrockig förpackning jämfört med folkkänslan som varit tydligare på de tidigare albumen. Det gör att det låter som mycket annat och blir aningen för ointressant. Synd på så fina texter.