Derya Yıldırım & Grup Şimşek
Sävja Kulturcentrum, Uppsala 28 november 2019
Fasching, Stockholm 29 november 2019
På senare tid har jag sprungit på Derya Yıldırım & Grup Şimşek på olika sätt. Musiken grep tag i mig från första början. Det omedelbara intresset föranledde ett frenetiskt letande och grävande, från vilja-veta-mer till vilja-veta-allt om bandet. Och som av en händelse hade jag plötsligt lyckan att närvara på två av deras spelningar i Sverige, två kvällar i rad.
Ramarna under bägge konserterna var likadana, musiken framfördes inför sittande publik vilket var lite ovant för bandet, berättade sångerskan Derya Yıldırım. Lite mer drag var det nog på Fasching, som den jazzklubb det är. I konsertlokalen i Uppsala var publiken också mer varierad, omfattande människor från alla ålderskategorier, även barn och ungdomar.
På bägge ställena fanns det folk i publiken som kände hur det ryckte i dansnerven då de mer fartfyllda, dansanta låtarna stod på tur. I Uppsala fylldes dansgolvet av ett gäng ungdomar som tog de traditionella danssteg man sett folk i länderna kring Medelhavet göra. Man dansar i rad och håller om varandra bakom ryggen. Någon snurrar ett pärlband i luften i takt med musiken. På Fasching var det ett par, en äldre man och en kvinna som påhejade av bandet och den övriga publiken tog några fartfyllda varv på dansgolvet. Sådan glädje som riktigt bra musik kan skapa.
Som jag förstått det är gruppen baserad i Tyskland. Den grundades för fem år sedan i Derya Yıldırıms hemstad Hamburg. Startpunkten var när gruppen för första gången stod tillsammans på en scen under New Hamburg Festival och resten är historia, som man säger.
Bandet är multinationellt och består av den tysk-turkiska, bağlama-spelande sångerskan Derya Yıldırım, den brittiska kompositören och trummisen Greta Eacott, den franske gitarristen, basisten och flöjtisten Antonin Voyant samt den tyske keyboardisten och syntbasisten Graham Mushnik.
Gruppens musik är byggd kring Derya Yıldırıms anatoliska rötter innehållande många klassiska folksånger av bland andra Selda Bağcan, Bariş Manco, Moğollar, Nazim Hikmet och naturligtvis Özdemir Erdogan (en av den turkiska musikens stora) i moderna arrangemang. Derya berättade att det var hennes farfar som en gång i tiden emigrerade till Tyskland. Själv är hon född och uppvuxen i Tyskland. Det är uppenbart att man i familjen hållit de musikaliska traditionerna från hemlandet vid liv.
Stora delar av musiken under de båda konserterna var låtar från debutalbumet Kar Yağar som kom ut i maj i år. Det mesta var anatoliska folksånger som gruppen själv arrangerat och kryddat med sina egna stilmedel, lagt till ett poppigt tempo med wah wah-gitarrer och psykedeliska syntar.
Derya Yıldırıms hypnotiska sång och virtuosa bağlama-spelande står i förgrunden. En slags mix av turkisk folkmusik, psykedelisk sjuttiotalsrock, pop och jazz. Bandet framförde flera instrumentala låtar med mycket improviserande.
I Uppsala framförde Derya den vackra, urgamla låten Hekimoğlu till enbart ett komp av trummor. En sång och berättelse, från den ottomanska tiden på 1800-talet, om Hekimoğlu som var en slags turkisk Robin Hood som levde på bergen i Makedonien.
Kvällens höjdpunkt var då Derya lade ner sin bağlama, tog tag i mikrofonen och ”bara” sjöng Özdemir Erdogans helt magiska låt Gurbet, ivrigt kompad av bandet. Och som hon sjunger! Så inlevelsefullt – med så stor sorg, saknad och melankoli som en sång om hemlängtan ska sjungas. Ofta improviserade hon i de vokala partierna vilket skapade ytterligare lidelse i uttrycket.
Erdogan ska ha skrivit låten på 1960-talet, då den turkiska arbetskraftsinvandringen framför allt till Tyskland var som störst. Det kan varenda själ som en gång lämnat sitt ursprungliga hemland och sin kultur känna igen sig i även om man inte förstår ett ord av låttexten. Titellåten från debutalbumet Kar Yağar samt Nem Kaldi var några till av dessa lidelsefullt melankoliska låtar som Derya sjöng så vackert.
En superkvartett som trollbinder och chockar med elektrifierad, magisk och kraftfull musik. En nästan överjordisk musikalisk upplevelse för mig, något alldeles alldeles extra. Musik som skakar om rejält. Jag är fortfarande chockad över hur bra det här var.
Maria-Kaisa Jurva
