Rya
Scalateatern, Stockholm 14 februari 2026
Umeåbaserade Rya skivdebuterade i fjol, drygt ett år efter att bandet bildades, och gör nu sin första konsert i Stockholm. På den korta tiden har bandet inte bara hittat sin särprägel, utan också gjort det riktigt väl. Med en grund i såväl svensk folkmusik som jazz och en hel del annat visar det sig att deras allra starkaste sida är förmågan att förändra låtarna efter hand. En stund in i en låt påminner den sällan särskilt mycket om hur den lät i början, utan det händer hela tiden väldigt mycket.
Och det är kanske inte så konstigt när bandet är hela åtta personer och har ännu fler instrument. En vals eller polska kan lätt förses med jazziga solon på klarinett, saxofon eller trombon, tungt trumspel och violinisten Hanna Jerndals skira sång kan rymmas i samma låt, taktarter byts då och då.
Detta dras till sin spets i en polska där tretakten på fiol och nyckelharpa plötsligt tar tvärstopp när Jonatan Vihtari smäller till med funkig slapbas och pianisten Peter Wester drar igång en tjutande synt. Dessutom är Gustav Wessbergs klarinett utbytt mot det elektroniska blåsinstrumentet EWI för ett ännu mer elektriskt sound, och när den ursprungliga melodin till slut återkommer är det i fyrtakt istället.
Rya är alltså ett ganska nytt band, men uppenbarligen mycket produktiva. Här spelar de bara fyra låtar från sin enda skiva, men har redan skrivit så många nya att de kan spela två set. En hel del låtar är inspirerade av specifika platser eller händelser, och Rya förvandlar skickligt dessa till toner och ibland texter. Flera är dessutom riktigt långa, och därmed ännu mer mångskiftande. Det går aldrig att veta vad som kommer hända härnäst, och det gillar jag skarpt.
Text & bild: Rasmus Klockljung
