Redaktionsbloggen

Groupa och Sara Parkman & Samantha Ohlanders delade på Stallets scen. Bild: Rasmus Klockljung

Sara & Samantha gav extra kraft åt Groupas jubileumskonsert

24 okt 2021

Groupa
Sara Parkman & Samantha Ohlanders
Stallet, Stockholm Jazz Festival 23 oktober

Folkmusiklegendarerna Groupa fyller i år fyrtio år som band, och firar det med ett antal konserter i olika konstellationer. De har spelat ihop med ett antal tidigare bandmedlemmar i olika sättningar, men till höstens turné har de bland annat bjudit in Sara Parkman och Samantha Ohlanders, vars duo i år blir tonåring.

Kvällen öppnas av Parkman och Ohlanders som med en fiol, en oktavfiol och sina röster – och i första numret också en borduneffekt – bygger upp låtar som pendlar mellan lågmäldhet och råstyrka. Ibland kompas sången enbart av glest knäppta toner på oktavfiolen, andra gånger är det rejält tryck i både röster och stråkar. Dessutom står särskilt Parkman för mängder med komiskt mellansnack.

Som avslutning lär de ut en melodi som publiken får tralla tillsammans med dem innan duon kliver av scenen och ut ur rummet medan publiken sjunger klart.

Groupa har som sagt funnits i fyrtio år, och har genom åren haft ett antal olika sättningar. De har återuppfunnit sig själva gång på gång och varit banbrytande på flera sätt. Den nuvarande trion har utgjort Groupa sedan 2007, och har ett stort fokus på improvisation och klanger.

Mycket av kvällens material är hämtat från deras tredje och senaste utgåva i skivserien Kind of folk, med isländska melodier. Dessa består ofta av ganska korta fraser, ”som halva legobitar” som Mats Edén uttrycker det, vilket passar utmärkt som utgångspunkt för trions utforskande improvisationer.

Jonas Simonson väser och andas i sina flöjter, Edén låter resonanssträngarna på sin viola d’amore och hardingfela skimra, och Terje Isungset plingar i sina många små klockor, knattrar fram toner på virveltrumman, mullrar mjukt med den jättelika bastrumman och drämmer plötsligt till den nitförsedda cymbalen med oväntat stor kraft. Ibland nästan omärkbart glider bandet in i en melodi, och så är det där omisskännliga Groupa-svänget igång.

Under konserten spelas även några slängpolskor från den svenska Kind of folk-skivan och ett gäng andra låtar från bandets långa karriär. Som vanligt växlar Jonas Simonson mellan vanlig tvärflöjt, altflöjt och diverse träflöjter. Den här gången har han hela åtta olika instrument, däribland sälgflöjter i tre storlekar.

En av de sistnämnda dyker upp i en låt komponerad av Isungset, där slagverkaren visar sin oerhörda skicklighet även på mungiga. Hans förmåga att inte enbart spela melodier utan också enormt intensiva grooves, där andningen och rösten är viktiga komponenter, är bländande, och han lägger emellanåt in trioler och andra rytmiska förändringar på ett sätt som verkar förbluffande lätt men sannolikt är raka motsatsen.

Som så ofta är det en njutning även att höra Terje Isungsets improviserade soloavsnitt där han spelar på klingande trädgrenar och klirrar och skrapar några stenar mot varandra. Det är en välbehövlig andningspaus mellan de mer intensiva låtarna, och det är alltid intressant att höra vilka ljud han kan locka fram ur naturmaterialen.

Mot slutet av konserten kommer Sara Parkman och Samantha Ohlanders upp på scenen för att tillsammans med trion riva av några Groupa-hits från bandets första decennium. Klappvalsen har satts ihop med två andra valser i en snygg svit, och som avslutningsnummer kommer den ljuvligt vackra polskan Fastän.

Men de slutar förstås inte där, utan som extranummer drar de upp intensiteten ett antal snäpp i en schottis, och sedan om möjligt än mer i Krafthalling. Lena Willemark sjöng originalversionen på skivan Månskratt, men Parkman och Ohlanders gör den antagligen ännu mer kraftfull. Det är verkligen ett mäktigt sätt att avrunda denna jubileumskväll.

text & bilder: Rasmus Klockljung

Annonser