Redaktionsbloggen

75226371_10158871234869692_5881317615716007936_n

Sabbath Hela Veckan firade 30 år med klassiker och anekdoter

20 Okt 2019

Sabbath Hela Veckan
Stallet, Stockholm Jazz Festival, 19 oktober 2019

1989. Året då muren föll i Berlin, Globen invigdes, både Simpsons och Seinfeld hade premiär i USA, och Sabbath Hela Veckan bildades. Vissa händelser må ha haft större global påverkan än andra, men klezmermusiken i Sverige hade definitivt inte varit densamma utan denna Stockholmssextett, och nu är det alltså dags för trettioårsjubileum!

Kvällens första set består av låtar som bandet haft med sig redan från de tidiga åren, varvade med en mängd anekdoter från turnéer och spelningar på allt från Mosebacke i Stockholm till vinodlingar i Tyskland, Ströget i Köpenhamn – där bandet hamnade i häktet för att ha spelat på en otillåten tidpunkt – och diverse teaterföreställningar de medverkat i.

Här bjuds det på den ena klezmerklassikern efter den andra, som Freilakhs fun di khupe, Firen di mekhutonim aheym och A terk in Amerike. Publiken på det utsålda Stallet vet precis vad de ska göra i Ot azoy och skanderar de två vokala fraserna i den annars instrumentala låten för full hals.

Sabbaths medlemmar är förstås lysande skickliga instrumentalister, och kontrasterar varandra på spännande sätt. Peter Bothéns klarinettspel har en klar ton och är fyllt med virtuosa drillar, och han spelar ofta solon och långa inledningar, medan Nils Personnes saxofoner och särskilt Andreas Hedwalls trombon är betydligt jazzigare, i synnerhet när den sistnämnda använder sordin och growlar loss genom mässingsluren.

Det ligger förstås i många låtars natur att det är ösigt, men ett av första setets höjdpunkter är när Jimmy Friedman lägger ifrån sig fiolen och med varm, känslig röst sjunger Oyfn pripetshik tillsammans med kontrabasisten Lauri Antila. I de flesta nummer pumpar denne fram stadiga halvnotskomp, men här visar han även en lyrisk sida med ljuvligt melodispel.

74617524_10158871234054692_4622833984001277952_nUnder kvällens andra avdelning är de flesta nummer egna kompositioner, varav tre just av basisten, där Shadows har en av konsertens vackraste melodier som snyggt växlar mellan bas och sopransaxofon. Till slut får även dragspelaren Niklas Sundén visa upp sig i ett soloavsnitt fullt med snabba löpningar och registerväxlingar.

Även i det här setet ryms ett par sånger, och Friedman plockar fram sin inre jazzvokalist i Sha Shtil, där han med små kroppsrörelser och snygga fraseringar följer med i instrumentens betoningar.  Hans dynamiska och oerhört uttrycksfulla sång på jiddisch är en ren fröjd, och det är synd att han inte sjunger oftare.

Konsertens självklara avslutningsnummer är givetvis ännu en klassiker – Ale brider, där Andreas Hedwall sjunger och omgående får med sig åhörarna i varenda refräng. Mot slutet tystnar bandet helt medan publiken sjunger några vändor på egen hand, och det är förstås det ultimata slutet på Sabbath Hela Veckans trettioårsfirande.

74272612_10158871233894692_3273637619338051584_nMen gruppen har en överraskning på lut, för som sista extranummer ställer de upp sig på rad, håller varsin hatt framför sig, och bjuder på en tolkning av John Cages ”tysta” verk 4:33. Kanske är det gruppens teaterbakgrund som gör sig påmind, men underhållande är det hur som helst.

text & bilder: Rasmus Klockljung

Annonser