! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Rymden på Stockholm Jazz Festival. Bild: Leo Ahmed

Rymden fyller tomrummet

11 okt 2020

Rymden
10 oktober, Stockholm Jazz Festival, Hörsalen, Kulturhuset Stadsteatern

Förunderligt att höra livemusik igen. Mitt i coronatiderna. Ovant också att se ett av Stockholm Jazzfestivals allra största namn spela med 49 personer i publiken.

För det är ju tre mycket välbekanta namn i den skandinaviska jazzen som tar plats på Hörsalens scen. Bugge Wesseltoft (klaviaturer), Dan Berglund (bas) och Magnus Öström (trummor) hade kunnat ge varsin solokonsert här. Musikaliskt sett är de som tre separata världar som stämt möte i samma grupp.

Det finns en gedigen finish över nästan allt Rymden gör. En medvetenhet om sound och ljudbild, ett suveränt bemästrande av arrangemang och kompositioner. Det tomrum som uppstod av legendariska pianisten Esbjörn Svenssons oväntade bortgång för tolv år sedan känns inte lika tomt längre.

Rymden rör sig i samma del av universum som Esbjörn Svensson Trio.
I likhet med EST (som ju Berglund och Öström var 2/3-delar av) finns en stilistisk bredd som med elektronikens hjälp letar sig bort från huvudfårorna inom jazzen. Genrerna passerar utan att fastställas; jazz men också progressiv rock, konstmusik, pop, electronica och ambient. Liksom EST har Rymden en förmåga att frambringa berörande melodier med komprimerad skörhet, som nya hymnen My life in a mirror.

Även om Wesseltoft förstås är en annan slags pianist och personlighet. Oberäkneligheten är Wesseltofts signum. I ena sekunden smeker han flygelklaviaturen som ett nyfött barns huvud, i nästa rattar han och hamrar på sin synt som om den vore en tillfångatagen fiende. Han spelar sällan längre solon som utvecklar sig från A till B i traditionell mening. I stället tänker han på musikens uppbyggnad och tycks ständigt komponera nya strukturer i ögonblicket.

Gruppen framför den nya skivan Space sailors från början till slut. ”En världspremiär för de här låtarna” påpekar Öström i mikrofonen. 
Inledande The life and death of Hugo Drax förses med ett långt stämningsfullt intro. Titellåten Space sailor har jag uppfattat som ett slags gränslöst jam fångat på skiva. Men här överraskar Wesseltoft med att spela efter notblad och upprepa varje liten fras exakt. Kontroll och lössläppthet i ett. Det är Rymden.

Kanske därför man rycks med lite extra i en låt som Terminal 1, då Dan Berglund sliter sig loss från de tunga malande basriffen och hamnar i ett flyhänt solo som i sin tur släpper ut Magnus Öström ur moderskeppet. De där stunderna av ren spelglädje behöver Rymden – också. Tillsammans med de stora ljudbilderna som de varsamt och behärskat fogar samman.

Efter att hela Space sailors avverkats rundar de av med ett extranummer: en innerlig och fint ihophållen version av balladen Homegrown. Applåderna kan inte bli annat än glesa men de varar länge.

Text: Anders Pihl
Bilder: Leo Ahmed

Annonser