! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Susanna Risberg på Kulturhuset Stadsteatern under Stockholm Jazz Festival. Bild: Leo Ahmed

Risberg målar sina klanger med fin pensel

12 okt 2020

Susanna Risberg Septett
Stockholm Jazz Festival, Kulturhuset Stadsteatern 11 oktober

I detta nu har vi två världsklass-septetter på gång i landet. Båda spelar under Stockholm Jazz Festival och båda leds av gitarrister med egna infallsvinklar på den klingande musiken.

Sen upphör likheterna, för där den ena trattat ner hawaiiansk steel-guitar, Nino Rota, J J Cale och finskt svårmod i en helt egen häxblandning, dyrkar den andra upp jazztraditionen inifrån och gifter samman så pass disparata entiteter som till exempel Scofields outside-spel med Gullins svävande blåslinjer.

Den förra är Johan Lindström och den senare är Susanna Risberg som i Hörsalen i Kulturhuset i Stockholm höll en profan högmässa för septett på festivalens tredje dag. Det vilar en högstämd, på gränsen till generad och lite ovan känsla över det faktum att vi är de rekommenderade 50 personerna i en lokal med plats för det tiodubbla.

En och en får vi representera fler – och Susanna är inne på att samma förhållande gäller för henne och musikerna på scen när hon i pausen mellan två låtar menar att det uppstår märkliga situationer i frånvaron av fysiska konserter. ”Man blir dålig på en massa saker som kanske inte har tänkt på att man var bra på innan man hade konsert, typ hur man är nervös eller hur man pratar utan att folk ska tro att man är blyg, eller sådana där grejor”, säger hon med lätt göteborgsk underskruv.

Den oron och känslan av symbolisk publik möter symboliska musiker blåser Risberg och septetten bort direkt i inledande Hasse & Gnutta, ett räkne-exempel som på skiva görs för trio men som Risberg arrat för septettens blåskvartett med Malin Wättring, Agnes Darelid, Niklas Barnö och Fredrik Nordström.

Blandningen och greppet påminner lite om hur Tolvan Big Band tog tag i John Scofields låtar under mitten av 1980-talet, med den invändningen att Risberg är långt från dåtidens fusion-sound. Man anar att Susanna Risberg när som helst skulle kunna trycka på gaspedalen och blåsa bort stundande och långvariga höstdepressioner, men hon väljer att måla med fin pensel och subtila variationer i skuggor och högdagrar i en ständigt pågående undersökning av det melodiska materialet.

Ibland låter hon gitarrklangen förlängas ut i blåsarna för att i nästa stund vända runt på ett lätt distat brutet ackord som fundament för övriga septetten, för eleganten Barnös sordinerade trumpet och Darelids sömlösa trombonspel.

Det är variationsrikt och oupphörligt skiftande med starka solistinsatser av samtliga scenarbetare, ibland vaggas man ner i något som minner om Methenys folklåtar från 80/81 med Palle Sollingers starka rotbas, Rasmus Svensson-Blixts distinkta cymbalringning, Malin Wättrings högintrikata sopranarbete och Nordströms besjälade tenorspel; plötsligt kastar septetten av sig manteln och blir en stenhårt svängande kvartett med nämnda Nordströms brötande luftdjungel. Man spritar händerna och hoppas att det aldrig ska sluta.

Efter två timmar lämnar Risberg-septetten med Jim Beards The Gentleman & Hizcaine, ”som är bland det bästa Mike Brecker spelat in”, enligt Susanna Risberg och den utvalda symboliska publiken har fått känna på verkliga toppmusiker vilka representerar något större. Jazzmatematik pandemi-året 2020.

Text: Magnus Östnäs
Bilder: Leo Ahmed

Annonser