Richard Thompson
23 februari, Freight and Salvage, Berkeley, USA
När jag bodde i England sjöngs det Richard Thompson-covers lite varstans och ganska ofta: på pubarnas folkmusikkvällar, på open mics, och när fester led mot sitt slut i någons vardagsrum.
Folkrockbandet Fairport Conventions skivor stod i hyllorna hemma hos mina engelska folkmusikvänner och jag förstod att för en och två generationers folkmusiker över mig var Fairport Convention och Richard Thompson lika heliga som Led Zeppelin var för en rockmusiker. Att Richard Thompson har spelat med Led Zeppelin bör väl passande skjutas in i samma stycke.
Mer om Thompsons rika karriär när det begav sig på 1960- och -70-talen finns att läsa i den bok han ger ut den 29 mars – Beeswing: Losing my way and finding my voice 1967-1975. Klart han nämner boken några gånger i sitt mellansnack på Freight and Salvage i Berkeley, Kalifornien.
Thompson spelade tre slutsålda konserter på Freight and Salvage, tre kvällar i rad. Han har en trogen publik som tycks minnas sina ungdomsår genom hans sånger. Melodierna, texterna, ackorden och riffen blir en knapptryckning in i det förflutna och svunna. Känner man sig extra gammal när man försätts i samma stämning som förr, eller känner man sig pånyttfödd och ung? Den där effekten brukar slå åt båda hållen för min egen del. Ganska oförutsägbart dessutom.
Vi börjar i slutet. Ja, han spelade Beeswing som extranummer. Tyvärr lade han till en svans av andra, mindre tilltalande, extranummer efter Beeswing. Som att äta jordgubbar med grädde till efterrätt och avsluta med gröt. Eftersmaken något avtrubbad.
Det är tryggt och tillbakalutat att se en musiker som är så bekväm på scen. Vad som helst skulle kunna hända och Thompson skulle stå beredd, oberörd och anpassningsbar med gitarren som vapen. Akustisk och stålsträngad går den genom ett gäng effekter för att fylla ut ljudbilden, en oktavpedal och chorus förstorar Thompsons solosound. Han bjöd in ett par gäster på scen under kvällen, men solo var det övervägande temat.
Han skapar flöde med sitt plockade komp i skicklig uppdelning mellan högerhandens bas-ansvariga tumme samt de övriga fingrarnas melodier, ackord och riff. Hans sång håller.
Men framför allt så lever konserten på klassiker som Persuation och I want to see the bright lights tonight.
Och det är inget fel på det. Ibland får man bedöma en artist efter allt som den är och allt som den har gjort. En beundransvärd bedrift att skapa sig en evig plats i lyssnares hjärtan. Men ibland när jag sitter där under kvällen så tänker jag att det här är inte bättre än vilken open mic som helst, i de låtar när gitarren tuggar envisa åttondelar i malande komp.
Och då tänker jag på att det som hörs från scen egentligen spelar ganska liten roll när man som musiker ändå måste stå där iklädd sitt befintliga – eller helt obefintliga – kändisskap och presentera det man gör utifrån det man gjort – eller inte lyckats göra.
text & bild: Sunniva Brynnel
