Langendorf United
Fasching, Stockholm 24 september 2025
När saxofonisten Lina Langendorf i början av 2023 lanserade sitt nya band Langendorf United beskrev jag releasekonserten på Fasching som en ”total fest”. Nu är det dags att släppa album nummer två, betitlat Undercover beast,och givetvis sker det på samma plats och inför en lika stor publik och med lika hög partystämning.
Det sistnämnda beror till stor del på Langendorf själv, inte bara på hennes musik utan också på hennes personlighet som hela tiden är så tydlig, både i låtarna men minst lika mycket i de långa mellansnacken där hon berättar om bakgrunden till de olika kompositionerna.
Ur en ryggsäck plockar hon under konsertens gång fram den ena saken efter den andra som på ett eller annat sätt haft en betydelse för dem, som en anteckningsbok, en kofta eller en uppsättning wind chimes som råkar vara stämda i en etiopisk skala. Detta görs på ett sätt där hon hela tiden bjuder på sig själv och roar både publiken och bandmedlemmarna, och ständigt med en så uppenbar glädje över att spela med just det här bandet.
Lina Langendorf har under ett antal perioder varit i Etiopien och spelat med många välkända musiker, och den musik hon skriver för Langendorf United bär stora avtryck av etiopisk musik, men här finns också en galen mix av knasiga syntar och psykedeliska grooves, med kompositörens tenorsaxofon och Martin Hederos viola som ofta spelar täta melodistämmor.
Redan i kvällens och skivans första låt (efter ett intro på tre tenorsaxar), So-Ma-Li, flippar Daniel Bingert ur rejält i ett av sina många vocodersolon som lyfter stämningen ännu mer. Den följs av den vackra Cesaria (uppkallad efter sångerskan Cesaria Evora) där det stillsamma groovet utmynnar i att Langendorf tar den allra sista tonen helt själv och följs av någon sekunds andlös tystnad.
Ole Morten Vågan på kontrabas och elbas och Andreas Werliin på trummor lägger grooves som hela tiden bygger upp ett mäktigt sväng, oavsett om det är tungt och ösigt eller betydligt mer avskalat, och de gör det lekande lätt i en rad olika taktarter. Langendorf skriver nämligen gärna i olika udda taktarter – titelspåret på nya plattan går i sjutakt, en annan melodi växlar mellan tre fjärdedelar och sex åttondelar och ytterligare en låt går i nio åttondelar. Groovet ger utrymme för Hederos och Bingert att kasta sig in i knasiga syntdueller, eller för den delen mellan olika instrument. Hederos växlar alltså ofta mellan orgel, syntar och viola medan Bingert även spelar elgitarr och vid några kortare tillfällen tenorsax.
Också publiken får vara med, för fastän bandets musik är instrumental inleds From longitude to lassitude med att en ordlös kör hummar fram en kort fras som upprepas i några minuter, vilket här alltså blir åhörarnas uppgift. Efter att en keyboard smugit in några fraser drar ett tungt groove till sist igång och leder vidare till ett antal solon.
Lina Langendorf själv spelar ett antal mäktiga saxofonsolon och förstås de flesta melodiavsnitt, men är lika totalt närvarande när hon inte spelar alls utan reagerar på medmusikernas solon med gester, minspel och utrop på ett sätt som jag inte sett någon annan musiker agera.
Det är hela tiden så ofiltrerat precis den hon är och bidrar i högsta grad till att göra henne till en artist som bör ses live, men tack vare hennes briljanta och mångsidiga kompositioner och saxspel är hon också ett välkänt och omtyckt namn i många musikerkretsar såväl i Sverige som utomlands.
Nu är det hög tid att även en bredare allmänhet inser vilken unik och fantastisk artist som finns här mitt ibland oss, och vilket oerhört bra band Langendorf United är. Den högsta prioriteten för många festivalers och klubbsceners bokare som vill ha riktigt svängig och djupt personlig musik borde vara uppenbar.
Text & bild: Rasmus Klockljung
