Redaktionsbloggen

Duon Farangi imponerade stort på Stallet. Bild: Peter Bothén

Osannolik spelskicklighet får publiken att tappa hakan – gång på gång

15 maj 2022

Farangi

Stallet, Stockholm 14 maj 2022

Den franska duon Farangi avslutar sin första Sverigeturné med en konsert på stockholmska Stallet, och bjuder på musik som knappast har hörts förr på denna folkmusikens nationalscen. Redan deras sättning med instrumenteringen kontrabas och teorb, avslöjar att det här kommer vara något udda.

När Renaud Garcia-Fons sedan inleder framträdandet med att berätta att deras repertoar består dels av barockstycken av en rad 1600-talstonsättare, dels av traditionella melodier från Iran och Kurdistan och så ett antal egna kompositioner blir det än tydligare att det här är en alldeles unik duo.

Claire Antonini spelar teorb, den stora barocklutan med ett stort antal strängar, och gör det för all del utmärkt. Men bredvid sin duopartner spelar hon oundvikligen så att säga andrafiolen.

Renaud Garcia-Fons är en av de där sällsynta musikerna som verkligen har utvecklat en fullständigt egen stil och sound, och det hörs sällan att det är kontrabas han spelar. Han rör sig över hela den femsträngade bjässens register, ofta högt upp, och får den att låta inte bara som hela violinfamiljen utan också likt stråkinstrument som kamancheh och stränginstrument som oud och tar. Vid något tillfälle lägger han in osannolikt snabba drillar som liknar de som brukar spelas på cembalo. Andra gånger låter han stråken studsa mot strängarna så oerhört fort att det låter som tremolospelet på det iranska hackbrädet santur.

Farangi har delat in musiken i fyra sviter där de blandar låtar av skilda ursprung, och ofta är det svårt att veta om det är en melodi från Mellanöstern som fått barockharmonier, en egen låt som innehåller mikrotoner, eller en barockkomposition som försetts med flamencorytmer. Taktarter som fem, sju, nio och tio åttondelar förekommer flitigt.

Redan i solostycket som utgör konsertens inledning får Garcia-Fons enorma virtuositet åhörarna att tappa hakan, och det står snart klart att plockar man upp den så tappas den snart på nytt, om och om igen. För han kombinerar skickligheten med minst lika stor musikalitet, oavsett om han spelar ofattbart snabba melodier, mikrotonala solon eller vid de enstaka tillfällen som han påminner om att det faktiskt är en kontrabas han hanterar genom att lägga stråkriff i instrumentets allra lägsta register. Andra gånger är fingrarna bokstavligen några centimeter från den ljusaste strängens allra högsta ton.

Jag tänker gång på gång att det inte borde vara möjligt att spela så ofattbart snabbt med sådan enorm precision, inte ens att röra fingrarna så snabbt över greppbrädan. Och förmodligen är det inte heller möjligt för någon annan än Renaud Garcia-Fons. Även hans anslag och tonbildning är djupt personliga, och när det inte räcker för att skapa det ljud han vill ha trär han ett pappersark mellan strängarna vilket skapar ett kraftigt rasslande som liknar det som bildas när skallrande metallringar fästs på stränginstrument som gnawa-lutan guembri.

När publiken till slut plockat upp sina tappade hakor ger de Farangi stående ovationer, och bjuds som tack på extranummer inte mindre än tre gånger om, som bland annat innehåller ett trumsolo på kontrabasens lock. Och givetvis låter även det fullständigt magiskt.

text: Rasmus Klockljung
bilder: Peter Bothén

Annonser