Alasdair Fraser & Natalie Haas
11 februari, Freight and Salvage, Berkeley, Kalifornien
Skotske fiolspelmannen Alasdair Fraser bor sedan 1980-talet i Kalifornien. Cellisten Natalie Haas kommer från Kalifornien men bor just nu i Spanien. Sedan 2003 har denna fiol- och celloduo lekt fram skotsk folkmusikrepertoar under sina glödande stråkar.
Till synes är de ett omaka par: han – en generation över henne, och hon – klädd i färgglad skrud gentemot hans sobert naturfärgade ylle. Detta är en av folkmusikens finaste aspekter, att till synes omaka människor möts över generationsgränser och att det är precis så som den muntliga traditionen lever vidare.
I torsdags spelade duon på Freight and Salvage i Berkeley, Kalifornien. Vi satt i publikhavet iklädda munskydd och utrustade med vaccinationsbevis (ja, boostern skulle också med) och intog duons spelglädje. För ett år sedan släppte Alasdair Fraser och Natalie Haas skivan Syzygy, och arbetet med den var enligt dem själva en ljusglimt under pandemin.
Klart de längtat efter att komma ut och spela materialet på plattan live. Klart det blev ett långt set de spelade i torsdags – till publikens förtjusning.
Att duon spelade på hemmaplan var tydligt. Han som mastrat Syzygy fanns i publiken, liksom många deltagare på de fiddle camps – folkmusikläger – som de båda musikerna undervisar på. På sådana här läger i USA, i likhet med årliga spelmansstämmor, skapas relationer folkmusikälskare emellan. Amatörer och professionella möts år efter år i ett sammanhang som är minst lika viktigt som musiken själv.
Den egenskrivna musik som Alasdair Fraser och Natalie Haas bjöd på var mestadels skotsk och keltisk i tongång och rytmik. Även en polskainspirerad komposition av Natalie Haas fanns i mixen och dess titel, Sweglish, vittnar om de oundvikligt brittiska influenserna som slunkit in kompositionen.
Fraser flyger fram låtar på fiolen och Haas kompar med pizzicato, shuffle med stråke och ackordläggningar samt riff på cellon. När hon spelar stämmor och melodier är det Frasers tur att kompa, och på det viset väver de sig igenom låtarna.
Melodi understödd av komp i jamformat är visserligen snyggt gjort. Men allra bäst är det när de spelar i tät, rytmisk unison. Grovt och grant i oktaver eller i stämmor. Och när de gränsar till konstmusikaliskt filmiska arrangemang av täta klanger mellan träigt stråk. Då lyfter musiken till något som i sin symbios verkligen får mig att sitta rakt i stolen med spetsade öron.
Text & bild: Sunniva Brynnel
