Mats Pettersson och Lasse Johansson
En kväll med blues, gospel, ragtime på Larry’s Corner, Stockholm 22 april
Mats Pettersson är experimentell elgitarrist och akustisk deltablues-fingerpicker. Han bjöd denna kväll in sin vän Lasse Johansson, en nestor inom ragtimegitarr, till en kväll med soloakter och duospel. Gäst för kvällen var Bill Öhrström på eminent munspel.
Mats har känt Lasse Johansson i cirka femton år och tagit lektioner för honom. Lasse Johansson är internationellt framstående inom ragtime och tidig jazz som han transformerat till akustisk gitarr. Han spelade in Maple leaf rag på skiva redan 1969.
Han berättar att ragtime och tidig jazz uppstod parallellt. Men ragtime som form är komponerad, noterad pianomusik. Vilket gör transkriberingen från pianots åtta oktaver klaviatur till akustisk gitarr till en speciell process. Inom detta har Lasse Johansson givit ut handböcker och skivor genom decennierna.
Mats Pettersson inleder med ett deltablues-set. Trouble soon be over av Blind Willie Johnson i arrangemang av Geoff Muldaur, vän till Lasse Johansson. ”Den här versionen har en mildare framtoning än Willie Johnsons kraftfullhet, det tänkte jag kunde passa denna afton”, berättar Mats Pettersson.
Inför Frankie (and Johnny), i version av Mississippi John Hurt från 1928, säger Mats Pettersson: ”Ni i er generation Lasse blev helt förhäxade, eller hur, när ni hörde detta första gången? Ingen hade väl hört fingerpicking på det viset som Mississippi John Hurt? ”Precis så var det”, fyller Lasse Johansson i.
Reverend Gary Davis Dead don’t have no mercy följer tillägnad de i omgivningen och närstående som lämnat oss. Innan konsertens start hålls ett samtal i publiken kring hjärtstopp, och hur en hjärtstopps-app fungerar ute i gatuvimlet.
Sedan R L Burnsides Poor Black Mattie i trioformat med underbart sugande toner från Bill Öhrströms munspel. Lasse Johansson tar över med två blueslåtar i intrikat fingerspel. Sedan följer ett pärlband av ragtimes och tidig jazz i sofistikerade fingerpickingtolkningar. Som Scott Joplins nämnda Maple leaf rag, jazzgitarrpionjären Eddie Langs Feeling my way och trombonisten Jack Teagardens Junk man, skriven av storbandets harpist Casper Reardon. Som ibland spelade i Bröderna Marx filmer, berättar Lasse Johansson och tillägger: ”Harpo Marx spelade inte alltid själv harpa.”
Harry Lime Theme, ursprungligen skriven för alpcittra, avslutar kvällen. En kväll ur ymnighetshornet av old time-musik som får liv på nytt.
Text och liveteckningar: Martin Ehrling
