Bazar Blå
Aliasteatern, Stockholm 11 mars
Få band har ett så utpräglat eget och igenkännbart sound som Bazar Blå, och trots att det ofta har förändrats ganska rejält under gruppens många år finns den tydliga identiteten där. Den här kvällen blir detta kanske extra påtagligt eftersom merparten av låtarna är hämtade antingen från senaste studioskivan Twenty (från 2016) eller från det arton år äldre debutalbumet Nordic city, det senare med anledning av att trion nu firar utgivningen av en liveplatta med den kärnfulla titeln Malmö 1999. Den är föga förvånande inspelad just där och då, med låtmaterial hämtat från deras då enda utgåva.
Men konserten inleds med hela fyra stycken från Twenty, sammanbundna till en lång svit. På ett mycket säreget sätt skapar Björn Meyer övergångar mellan dem genom att loopa effektindränkta toner och klanger på basmandola eller sexsträngad elbas, Johan Hedin lägger flageoletter på nyckelharpan och Fredrik Gille använder sin stora samling av rassel, klockor och bambuchimes, innan någon av dem glider in på nästa låt.
Varje gång jag sett Bazar Blå live, ett tiotal tillfällen har det blivit sedan slutet av 1990-talet, har Gille använt en delvis annorlunda slagverksuppsättning, och så även den här gången. Totalt har han med sig tio trummor, ett gäng cymbaler och nämnda skrammel. Hans karaktäristiska spel på cajón och djembe återkommer förstås ofta, och på sitt typiska sätt växlar han ofta mellan en mängd olika instrument i samma låt – i Nordic city hinner han med sju trummor inom någon minut.
Men Gille kan lika gärna göra det rakt motsatta och hålla sig till ett enda i en hel låt, och bara lägga några ytterst sparsmakade och därmed effektfulla accenter på den mjukt klingande bastrumman. I Lugnet är det en ensam liten bjällra som håller pulsen, i Altaïr och Stillheten är det trianglar som placerats liggande på en duk. Ständigt smakfullt, ständigt snyggt, och när det lämpar sig är det också rejält svängigt.
En minst lika särpräglad musiker är Björn Meyer. På elbas växlar han konstant mellan melodiskt spel, tapping och basgångar, och ofta flera av dem samtidigt, medan basmandolan öppnar för mer riffbetonat spel parat med det melodiska. Det är även han som skrivit det allra mesta av gruppens material, och även om det finns mängder med fina melodier och komplexa kompositionsstrukturer så är kanske stämningsskapandet Meyers allra starkaste sida som låtskrivare. Flera av låtarna är ofantligt vackra, och det syns ofta hur han själv lever sig in när han spelar.
En solokomposition på ramtrumma övergår i den ljuvliga och mycket lämpligt betitlade Lunken, en av mina personliga favoriter i Bazar Blå-världen. Den oerhört fina Björnpolskan är en duett på tenornyckelharpa och elbas, och följs direkt av ett solostycke där Meyer låter toner studsa runt genom ett delay, innan Kebabchichi tar vid, där både melodin och mandolans dubbelsträngar påminner om olika långhalslutor från Mellanöstern.
Bazar Blå är alltid ett fullkomligt unikt band, och alltid makalöst bra. Så även denna kväll på fina Aliasteatern.
text: Rasmus Klockljung
illustrationer: Martin Ehrling
