Folk & Rackare
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm 25 november 2025
”Välkomna till en nostalgiresa” inleder Carin Kjellman konserten med Folk & Rackare, och visst är det väl oundvikligen så den ses, både av publiken men som det verkar även av kvartetten själva. De har inte släppt någon ny musik sedan de återförenades för några år sedan, utan repertoaren är hämtad från deras gamla skivor från 1970- och 80-talen.
Där finns å andra sidan så många låtar som har präglat både vokal och instrumental folkmusik sedan dess att det räcker till många konsertprogram, och kvällens urval inleds med Vänner och fränder. Stämsången sitter perfekt, Jørn Jensen visar prov på sitt flinka melodispel på mandola, och Trond Villas fiolsolo är fullt med glissandi och blåtoner.
Under kvällen avverkar bandet flera av de självklara hittarna, som Harpans kraft, De två systrarna och även instrumentala låtar som en norsk halling på hardingfela och cittern, men samtidigt utelämnas flera nummer som jag förväntat mig höra. Det är väl en uppenbar konsekvens av att Folk & Rackare spelat så många låtar som närmast blivit en standardrepertoar inom folkmusiken och folkvisan att det inte går att hinna med allihop under en kväll, men då passar de på att i stället överraska med att för allra första gången i Sverige framföra Bromsen och flugan live.
Tydligen gjordes aldrig det under gruppens forna dagar, och konsertdebuten för låten skedde därför i Danmark nyligen. Den långa, dramatiska sången sitter som den ska, med Carin Kjellmans röst som given mittpunkt.
Förutom rösterna handlar nästan allt om strängar, i väldiga mängder. Inte bara den något trilskande hardingfelans många strängar, utan framför allt Jørn Jensens samling med fem olika stränginstrument. Han byter mellan dulcimer, gitarr och tre dubbelsträngade instrument, och de ständiga växlingarna mellan komp, melodispel och stämmor är snygga och kreativa.
Längst ner finns Ulf Gruvbergs gitarr som lägger bas och ackordkomp, ibland byter Trond Villa till mandolin och andra gånger använder han fiolen som ett stränginstrument med tummen som agerar plektrum. Tillsammans blir det en väv av stämmor och ackord som är riktigt läcker och intrikat.
När jag i efterhand jämför mina anteckningar med de från när jag senast såg Folk & Rackare live 2023 inser jag att de har bytt ut ungefär hälften av låtarna. Ändå känns allihop – både då och nu – självskrivna i konsertrepertoaren. Det är onekligen ett tydligt tecken på hur stora avtryck bandet har satt, och då gör det knappast något att de inte spelar in något nytt.
Rasmus Klockljung
