Mapou
Stallet, Stockholm Jazz Festival 18 oktober 2022
För två år sedan släppte den göteborgske saxofonisten Sten Källman en skiva han länge velat göra – ett samarbete med den haitiske mästermusikern Sanba Zao. Där medverkade även dennes dotter Adjamile Marcelin och sonen Woulele Marcelin, som liksom sin far spelar slagverk, samt flera svenska blåsare. Av uppenbar orsak gick det dock inte att göra några konserter då, men nu är det till slut dags för deras första gemensamma turné.
Plattan är instrumental, men eftersom haitierna även är sångare har Källman till stor del valt en ny repertoar till konsertprogrammet, och bara några låtar från skivan framförs under kvällen. För att också den nordiska folkmusikens vokaltraditioner ska finnas representerade medverkar även sångerskan Sofia Källman, och dessutom Stens mångårige spelkamrat Henrik Cederblom på akustisk gitarr och fiol, samt sopransaxofonisten Robin Johansson som även spelade på skivan. Den heter Mapou, och det har nu även blivit namnet på denna delvis nya konstellation.
Konceptet är att förena svensk och norsk folkmusik med haitiska vodourytmer, och redan i första numret görs detta exemplariskt när en norsk sång, en halling som Sten Källman skrivit samt en haitisk sång vävs om varandra. Bandet växlar stundtals mellan dem, och ibland spelas faktiskt alla tre samtidigt.
Sten Källman har i över femtio års tid rest till Haiti många gånger för att lära sig musiken, och även om han själv menar att han trots det ”ligger fruktansvärt i lä” jämfört med haitiska musiker så har han flera decenniers vana av just detta att kombinera vodouslagverken med nordiska folkmelodier, och det märks.
Polyrytmerna som familjen Marcelin lekande lätt smattrar fram smälter snyggt samman med hallingar, valser och polskor, och stämspelet i oktaver på Sten Källmans tenorsax och Robin Johanssons sopran, vilket de ofta använder sig av, är riktigt vackert. Cederbloms effektpedaler ger dessutom ett välbehövligt basregister.
Såväl de traditionella melodierna som Sten Källmans egna är riktigt fina och inte sällan snirkliga, och pulsen är ofta ganska flytande mellan olika betoningar vilket gör att det känns än mer självklart att kombinera dem med rytmerna på det här sättet. De varvas med haitiska låtar där hela ensemblen ibland trycker på i körer, och det behövs. Slagverkarna spelar oftast varsin trumma, och drar på rejält. Sällan har några mikrofoner varit mer överflödiga än de som står framför dem, och ljudvolymen känns i kroppen.
En avskalad cover på Bob Marleys Redemption song känns nästan som ett nerköp med tanke på intensiteten och kraften under större delen av den övriga konserten, men det är en petitess.
Text och bild: Rasmus Klockljung
