Sara Parkman
Hagakyrkan, Clandestinofestivalen, söndag 7 juni
Med Hagakyrkan i rosa tyllskrud och med handspriten frejdigt flödande firade Clandestinofestivalen musiken och andligheten i söndags.
Det där som Clandestino brukar vara var ej mer. Om vi är vana vid sång, dans, kroppskontakt och röj in på småtimmarna rådde i söndags kväll snarare en stämning mer likt den på en begravning. Men inte en begravning där hjärtat brister. Nej – snarare en avvaktande, återhållsam begravning av någon som vi väntar ska återuppstå. En försvunnen person, en person som till och med kanske fortfarande är vid liv någonstans bortom de blå bergen. Vi samlades ändå för att hedra den vi älskar: den mänskliga samvaron under musikens fana.
Samtalen var lågmälda i pausen. Havremjölken stod på sin givna plats bredvid kaffet. Publiken var ung och hade glöd i blicken.
Allra mest glödde Sara Parkmans ögon när hon tillsammans med kostymklätt band framförde ett kort och intensivt set. Parkmans sång innehåller så mycket: en bröstklang som skär genom kyrkans av minnen mättade luft, ett vibrato som hämtat från 1940-talets showbiz, folkmusikaliska ornament, element av själfull jojk, och en och annan melism à la sakral musik. Och repertoaren för kvällen var hämtad från Sara Parkmans senaste skiva Vesper, där hon utforskar sin andlighet på egna villkor.
Som lyssnare är jag hållen av bandets väl inrepade musik. ”Stadiumfolk” är ordet som kommer till mig när musiken står som högst på den dynamiska himlen och mitt blod rusar. Slagverk blandas med elektronik, flygelhornet tar en resa genom diverse pedaler och resultatet blir mäktigt allomfattande i kyrkan. Fiolen tar mig till skogen, gitarren tar mig till Bill Frisell på Village Vanguard i New York. Den enda gången soundet låter lite apart är i ett stycke i vilket elgitarrens diskantrika strum och fiolens vasshet skär sig mot varandra. Där lever de i samma klangvärld, men gifter sig inte. Sambos men inte älskande.
Avslutande sången Antropocen är en hoppfull melodi som får klinga ut i försommarnatten. En valsmelodi som andas brittiska öarna och som får mig att nynna på Damien Rices Delicate hela vägen till centralstationen. Det var länge sen.
text & bild: Sunniva Brynnel
