Alabaster DePlume
Stockholm Jazz Festival, Slaktkyrkan, fredag 17 oktober
I en värld så skör som denna vår enda krävs det emellanåt gestalter som visar vägen – som med orubbligt mod och rakryggat föredöme inte skyr orättvisorna eller skräder orden. Alabaster DePlume är just en sådan figur: en barrikadernas spelevink vars engagemang och kärleksfulla förhållningssätt till snart sagt allt på denna jord är både inspirerande och underhållande.
När den Manchesterbördige DePlume tar plats på Slaktkyrkans scen under upptakten av Stockholm Jazz Festivals andra och avslutande helg, framstår han som ett noga avvägt destillat av lika delar Pussy Riot och Werner Herzog. Det är punk och poesi om vartannat, framfört genom ett raster av hypnotisk spiritual jazz och excentrisk, galghumoristisk spoken word.
DePlume är brutalt ärlig i allt det han säger. Han sticker inte under stol med att världsläget är fucked up – trots att situationen i Gaza, som han så ihärdigt och öppenhjärtigt engagerar sig i, åtminstone för stunden anar en ljusning. Samtidigt är han säker på att kärleken och kampen övervinner allt, en dualitet som träder fram i både röst och uppenbarelse. DePlume är ömsom lugn, ömsom vildsint, och allt som kommer ur hans mun – vare sig det är improviserade dikter eller meditativt saxofonspel – får en öm och poetiskt värdig klang.
Faktum är att det mesta Alabaster DePlume tar sig för denna kväll får en poetisk prägel.
Den magnetiska scennärvaron, som tar sig uttryck i ett klädsamt spralligt kroppsspråk och rättframma glädjeyttringar, skvallrar också om DePlumes känslosamt romantiska och poetiska lynne. Det lär inte undgå någon i den smällfulla lokalen att han älskar det han gör – något som i sin tur spiller över på publiken. Stämningen är uppsluppen och kärvänlig redan från start, och ju längre konserten lider, desto påtagligare ingjuts känslan av hopp och hjärtlig framåtanda.
Tillsammans med en trummis och en basist tar DePlume främst avstamp i sitt senaste, tillika briljanta album A blade because a blade is whole. Men låtarna tillåts ideligen ändra skepnad. DePlume och hans kollegor improviserar rått och punkigt över de följsamma kompositionerna – oftast med DePlumes säreget skälvande saxofon som utgångspunkt och grundval. Lager läggs på lager, och ljudbilden upplevs inte sällan som cirkulär, liksom virvlande i rummet.
Tidigare i veckan – närmare bestämt i söndags kväll – såg jag Chip Wickham med band på Fasching, även det en spelning i Stockholm Jazz Festivals regi. Skärningspunkterna mellan Wickham och DePlume är flera: inte minst är de båda betydande delar av den brittiska jazzscenen, som alltjämt tycks befinna sig i sin mest expansiva fas. Men främst förenas de i sitt patos och sin fullkomliga övertygelse om att musik är en kraft som i sina bästa stunder överstiger allt annat.
Det är musik – och framträdanden – med nästan orimligt stort hjärta.
Text & bild: Niklas Eriksson
