Lankum
Nalen, Stockholm 24 maj 2025
Det är ofta fascinerande när högst oväntade artister får stort genomslag. Kvartetten Lankum hade visserligen släppt tre skivor tidigare och fått utmärkelser för årets bästa folkmusikskiva hemma i Irland, men när de i början av 2023 släppte sitt fjärde album, False Lankum, kom det internationella genombrottet. Det med en nära sjuttio minuter lång skiva fylld med folksånger om mord och självmord, och där de traditionella låtarna förvandlats till ett mullrande, bordunfyllt mörker.
Skivan hamnade på årsbästalistor långt bortom folkmusikvärlden, utsågs bland annat till årets album alla kategorier i The Guardian, Uncut och The Quietus och nominerades till Mercurypriset. Men det är inte enbart kritiker som älskar Lankum, det gör även publiken och i fjol spelade de på en av de största scenerna på jättefestivalen Glastonbury.
När Lankum nu kommer till Stockholm för första gången är Nalen utsålt sedan länge och publiken står trångt som på en rockkonsert. Det har utlovats att bandet ska framföra hela False Lankum, men de inleder med ännu en radikal omtolkning av en traditionell sång. The wild rover görs i en tio minuter lång version som är miltals från den pubskråliga låt som The Dubliners och andra gjort den känd som.
Här är scenen till att börja med nästan helt mörklagd, bortsett från en enda spotlight på Radie Peat som med sin kärva röst levererar vers efter vers i långsamt tempo. Så småningom sjunger de andra tre med i refrängen, men här finns inte ett spår av glädje. I stället lägger de tre mansrösterna mörka borduntoner, vilket tillsammans med det alltmer malande, repetitiva kompet på gitarr, concertina och fiol bygger upp en stämning som blir mer och mer obehaglig. När sången till slut övergår i ett långt fiolsolo tar Peat upp dragspelet och släpper fram en dånande vägg av bastoner.
Lankum har hittat ett sätt att skapa mörka, ibland skrämmande stämningar utan att för den sakens skull ta till aggression eller hårdhet. Dels drar de sig alltså inte för att låta ett flertal låtar byggas på, upprepas och sakta utvecklas under lång tid (på False Lankum är många låtar över sju minuter, den längsta tretton) på ett sätt som kan påminna om dronerock, och dels använder de sig gärna av borduner från bland annat indiskt harmonium och uillean pipes som ligger kvar länge och skapar en mörk matta. Men de kan också skala bort de mesta.
När Ian Lynch över inget mer än sina egna säckpipsborduner och Peats baspedaler sjunger The rocks of Palestine är det minst lika gripande som de betydligt längre och mer välfyllda traditionella låtarna, givetvis både på grund av ämnet som dagligen är fruktansvärt aktuellt men också för det oerhört laddade framförandet. Kvartetten har alltid tagit stark politisk ställning, och får just under denna sång också några av de allra mest högljudda jublen. Bordet med Lynchs synt pryds för övrigt av en palestinasjal, och vid ett tillfälle ljussätts scenen snyggt i tredelat rött, vitt och grönt (svart som är den fjärde färgen på den palestinska flaggan är såklart svårare att illustrera med lampor).
Den instrumentala reelen Master Crowley’s introduceras med ”Vi skämtade om att ’tänk om det var [ockultisten] Aleister Crowley’, och så blev den som den blev”. Melodin som nöts fram på Peats concertina och Cormac Mac Diarmadas fiol förvandlas givetvis så småningom till skräckfilmsliknande tongångar med isande kall fiol, mullrande bastoner och dundrande orkesterbastrumma och cymbaler, innan melodin återvänder. Till och med de tre korta instrumentala utsnitt ur en gemensam improvisation som finns med på skivan framförs under spelningen, och med elektroniska inslag och repetitiva, egensinniga speltekniker på andra instrument skapas här kanske konsertens allra mest obehagliga stämningar.
Men Lankum använder sig samtidigt av stora kontraster. En kärlekssång presenteras med ”Ingen dör i nästa låt”, vilket genast framkallar ett besviket sus från publiken. Kvartetten kan verkligen spela stillsamt och vackert, och när gitarristen Daragh Lynch sjunger On a Monday morning är det en av kvällens lugnaste stunder.
Så småningom kommer så klart det som de flesta nog har väntat på. Skivans inledningsspår och förstasingel, den nära tio minuter långa Go dig my grave som skildrar en flickas självmordsbrev och sista önskan, inleder sångerskan helt a cappella innan instrument efterhand tillkommer och bygger på den bistra stämningen. Den andra halvan av låten övergår i tjutande elektronik och mullrande mörker som mal och mal i flera minuter, och är en av kvällens många ruggigt mäktiga upplevelser.
Text & bild: Rasmus Klockljung
