Ross Daly Trio
Curious Classics, Stallet, Stockholm 7 mars
Få instrument kan låta så vackert, dramatiskt och känslomättat som den kretensiska liran, även kallad lyra. Men något som kan överträffa en lira är förstås två liror, och det är vad vi får höra under större delen av konserten med Ross Daly Trio. Daly själv är multi-instrumentalist med bokstavligt talat väldigt många strängar på sin lyra, i dubbel bemärkelse. Hans samling av sträng- och stråkinstrument är enorm, men just liran är ändå huvudinstrumentet, och den använder han i de flesta kompositioner denna kväll.
Instrumentet har i sin ursprungliga form tre strängar, men de som Daly och hans kollega och forna elev Kelly Thoma använder har dessutom en mängd resonanssträngar, bortåt tjugo stycken, som ytterligare bidrar till den säregna klangen. Med sig i trion har de den franske slagverkaren Bijan Chemirani som spelar de iranska handtrummorna daf och tombak.
Redan i första låten antecknar jag stödordet ”melankoliskt”, och just den känslan sätter en prägel på många av kvällens stycken. Vissa är snabba dansmelodier, men de allra flesta är betydligt långsammare och makalöst vackra. Det gäller inte minst de två där Daly spelar instrumentet tarhu, vilket han själv konstruerat. Liksom liran är det ett stråkinstrument, men med fem spelsträngar och tolv resonanssträngar. Klangen är övertonsrik och mjuk, och synnerligen lämpad för kompositörens känsla för dramatik.
Detta är en trio hypervirtuosa musiker, och även om de två stråkmästarna oftast är i fokus så visar Chemirani hela tiden att också han är sanslöst skicklig. Med små drillar, snabbt fingerspel och olika speltekniska knep varierar han sitt spel även när det går långsamt. Ofta placerar han ramtrumman daf i knät för att hålla nere ljudvolymen, men ibland lyfter han upp den för att på instrumentets karaktäristiska vis dundra loss genom att en mängd metallringar som är fästa på ramens insida får rassla mot skinnet.
När han spelar tombak finns det än större utrymme för teknisk virtuositet, och i dess spelteknik ingår det bland annat att knäppa med fingrarna mot skinnets kant i ett hisnande tempo för att få fram de högsta tonerna, något som Bijan Chemirani behärskar till fulländning, och som får fritt spelrum i ett solostycke i konsertens andra set. Det är långt ifrån enbart en teknikuppvisning, utan framför allt är det en mycket musikalisk komposition där skickligheten helt enkelt är ett medel snarare än ett mål, men likafullt får det nog många åhörare att tappa hakan.
Liran är även ypperligt passande också för rasande snabba melodier, vilket Kelly Thoma visar i sin egen komposition Hamsi, där Daly kompar på den pyttelilla långhalslutan cura saz. Den avslutas dessutom med en rejäl tempoökning.
Mot slutet av konserten kommer en lång svit av snabba låtar i diverse olika taktarter – 7 följs av 9 åttondelar, och en melodi växlar mellan 6/8 och 4/4. Det blir en uppiggande avrundning på ett bländande framträdande, vilket sannolikt är min personliga favoritkonsert under årets Curious Classics-festival.
Text: Rasmus Klockljung
Bild: Hélène Lundgren
