Mark Guiliana
Freight & Salvage, Berkeley, 28 februari
Undertecknad är tillbaka på Freight & Salvage Coffee House i Berkeley, Kalifornien. En plats med anor, där musiken och politiken flödat sen 1968. Det är onekligen mer städat och kammat på The Freight nuförtiden, men jag gissar att några av volontärerna som välkomnar mig i dörren i dag har varit med här sen det glada 1960-talet.
Kvällens gig var med amerikanske trummisen Mark Guilianas kvartett. Publiken fyllde upp den stora konsertlokalen ganska bra, med en övervägande del medelålders män bland konsertbesökarna. Tack och lov för jazznördarna av vilka jag är en.
Mark Guiliana har samarbetat med de flesta stora namn inom modern jazz: Brad Mehldau, Avishai Cohen, Gretchen Parlato utgör bara en bråkdel av hans namnkunniga kollegor. Men att driva en egen kvartett och ge ut musik i eget namn är aningen mer ovanligt för en trummis att ta klivet in i – inte för att de inte komponerar, för det gör de ofta. Men det krävs liksom ett redigt namn och rykte för att det ska funka bokningsmässigt, och det har Mark Guiliana.
Mark Guiliana har mycket på gång, däribland senaste skivan The sound of listening från 2022. Från denna spelade kvartetten bland annat låten Everything changed after you left, en titel som det är lätt att relatera till. Säkert var det fler än jag som badade i minnesbilder under denna bitterljuva låt.
Guilianas kvartett består av Paul Cornish på piano, Jason Rigby på sax och Chris Morrissey på kontrabas. Ett band som kan gå vart som helst musikaliskt precis som Guiliana kan. Det är för snävt att kalla honom jazztrummis, när han oftast hintar åt till exempel rock och andra rockigt raka grooves. Guiliana benämns kanske bäst som improvisationsmusiker.
Cornish spelar fug-liknande improvisationer på pianot, i vilka både höger och vänster hand flödar melodiskt till skillnad från en mer statisk ”vänsterhanden lägger ackord och högerhanden solar melodier”-inställning. Rigbys sax har en distanserat luftig ton och tonspråket är överlagrat, där tonaliteter läggs på tonaliteter från kompet upp till solisten.
Allt detta är ju helt klart väldigt bra. Men är det fängslande på ett djupare plan? Nja. Inför detta stilarnas smörgåsbord känner jag mig rätt mätt.
Text & bild: Sunniva Brynnel
