Spöket i köket
Stallet, Stockholm Jazz Festival, 11 oktober 2019
Redan när svensk-dansk-belgiska Spöket i köket inleder sin konsert på Stallet är de fler på scen än i många andra band. Durspel, banjo, fotstamp och fiol drar igång titelspåret från senaste plattan Château du garage, kompade på kontrabas och piano. Så småningom kommer traversflöjten in, och den engelska låten glider över i en från Québec, där en stor del av gruppens inspiration hämtats.
Men givetvis räcker det inte med sex medlemmar för att utgöra ett folkstorband. Efter några minuter kliver ytterligare fyra blåsare upp på scenen och drämmer till med ett fett ackord, och under resten av låten flödar jazziga löpningar från klarinett, sax och brass.
Det är som att bandet velat sammanfatta sig självt i en låt, eller åtminstone delar av sig. Dess repertoar rymmer nämligen även mycket annat, men Québec är ständigt återkommande, liksom jazzelementen. Redan i nästa set låtar, denna gång ett par reels, får både durspelaren Lies Hendrix och tre av blåsarna bränna av solon, och många gånger under konserten lägger blåssektionen funkiga synkoper.
Ofta är det fullt ös, uppdrivet inte minst av bandledaren Nisse Blomsters pumpande gitarrspel och smattrande fotstamp, men för det allra mesta med oerhört detaljerade arrangemang. Det myllrar av stämmor, riff och korta inpass, nya saker händer hela tiden, och att Light is dim beskrivs som ”Django-folk-pop-crossover” är rätt talande för bandet mångsidighet.
Men ibland dras intensiteten ner, som i sången Ugglan, med fin text av Lennart Hellsing som känsligt framförs av Blomster. Vid ett annat tillfälle agerar han dirigent när han lotsar blåsarna genom en finstämd komposition. Men det är onekligen ändå i högre tempo som Spöket i köket tycks trivas allra bäst, och ofta dröjer det inte många sekunder in i låtarna innan publiken klappar med för fullt.
Konsertens andra set inleds inte med några instrument alls, utan kompad endast av smattrande fötter trallar gästande Malin Gunnarsson Thunell ytterligare en låt från Québec, och hela bandet – liksom stora delar av publiken – klämmer i under omtagningarna. En mungiga spelad genom en megafon räcker för att sätta ytterligare färg på låten, och när vevliran efter en stund smyger in övergår den snart i Hedningarnaklassikern Itkupolska.
För även nordisk folkmusik finns på storbandets repertoar, både i form av danska låtar och svenska. Några av de senare samlas i ett makalöst svängigt set kallat Lööf actually, där mullrande blås och stråkbas skapar en mörk matta under en polska, innan de övergår i ett närmast hårdrocksinspirerat riff.
Det händer alltför mycket under konserten, och egentligen under de flesta låtar i sig, för att alla olika finurligheter och genremixar ska kunna nämnas här. Alltihop görs i geniala arrangemang skrivna av Nisse Blomster, och även om han, liksom övriga i bandet, är lysande skickliga musiker med en stark scennärvaro och bjuder på briljant underhållning så är nog ändå just arren kvällens allra största behållning.
Spöket i köket har en lika enkel som snyggt enhetlig scenklädsel. Alla har en skjorta av samma typ men i varsin färg, och när bandledaren i pausen tar av sig den förvånar det mig inte alls att se att han under den bär en Black Sabbath-t-shirt. Det är tvärtom fullständigt talande för hur mångsidig dessa tio medlemmars musik är.
text & bilder: Rasmus Klockljung
