Bokanté
Fasching, Stockholm Jazz Festival 22 oktober
”En rytmfest utan dess like” skrev jag om Bokantés första och hittills enda konsert i Stockholm för några år sedan. När supergruppen återvänder stämmer detta förstås även nu, men till skillnad från förra gången ger de mer utrymme för gitarrsolon bland alla rytmer. Redan i inledningslåten O la bänder Bob Lanzetti loss i ett solo, och vid andra tillfällen får Jordan Peters sina solon att närmast låta som en orgel. Andra gånger är det Roosevelt Collier som får sin lapsteel att yla och tjuta.
Men musiken är fortfarande ett myller av rytmer, både från de tre gitarristerna och de lika många slagverkarna, som vävs samman till en oerhört svängig helhet med Julia Adamys elbas som ett stadigt fundament. Över, och ibland inom, detta lägger Malika Tirolien sina sångmelodier, ofta uppbackade av körfraser som även de slingrar sig in som en del i det rytmiska.
Eftersom tempot ofta hålls nere rätt ordentligt finns det desto mer utrymme för mängder med små detaljer, inte minst för slagverkarna, och Jamey Haddad och Keita Ogawa växlar ständigt mellan små instrument som rassel, metallkastanjetter, melodiska koklockor, tamburiner och allehanda skrammel, samt congas, djembe, bongos och andra trummor. Till detta kommer André Ferraris egenartade trumset med ett stort antal små effektcymbaler.
Bokanté leds av Michael League, basist och kompositör i Snarky Puppy, som här mest spelar baryton-elgitarr. I den långsamma Jou ké ouvé som avslutar första set är det hans riff som lägger en grund tillsammans med det till en början glesa slagverket, medan Tiroliens sång är längst fram och de korthugget synkoperade körerna som så småningom dyker upp gör rytmiken än mer komplex.
Don’t do it är betydligt snabbare, och gitarrslingan kompletteras av intensivt skrapande metalliska slagverksljud. Det utmynnar i att Jamey Haddad, till publikens stora förtjusning, drar ett solo på tvättbräda!
Det händer så mycket att det är svårt att uppfatta alla de olika stämmorna, men helheten som de bildar gör att många på det välfyllda Fasching har mycket svårt att stå stilla.
text: Rasmus Klockljung
bilder: Leo Ahmad
