Redaktionsbloggen

Spännande legering mellan kubanskt och brittiskt

Mala in Cuba
Kägelbanan, stockholm, söndag 5 maj 2013.
Egentligen har brittiske dubstepstorheten Mark ”Mala” Lawrence ingen som helst bakgrund inom kubansk musik. Det var först när radiomannen, discjockeyn och skivbolagsbossen Gilles Peterson frågade om Mala ville följa med till Kuba som intresset väcktes. Gilles Peterson – mannen bakom stilbildande etiketter som Acid Jazz, Talkin Loud och dagens Brownswood Recordings – ville hitta nya kreativa vägar efter en serie skivor och annat under paraplynamnet Havana Cultura.
Helt förutsättningslöst hängde Mala med. Utan förkunskaper, utan förutfattade meningar.
Han knockades.
Knockades av musiken och musikerna, som Mala anser ligger på en helt annan nivå än han själv. Men kanske främst av livspulsen, glädjen, samvaron, medmänskligheten och nyfikenheten.
Kubanska rytmer och melodier spelades in på plats i Havanna. Musikerna frågade Mala hur han tänkt sig det hela. Han gav dem lösa tyglar, bara tempot höll sig kring 140 bpm.
Resultatet är Mala in Cuba, där det elektroniskt brittiska och det analogt kubanska lever i samförstånd. Snart haglade lovorden över Malas projekt – en av 2012 års mest spännande kulturlegeringar var född.
På Kägelbanans baravdelning är det långt ifrån fullsatt men de som kommit denna söndagkväll är entusiaster. Det räcker väldigt långt. Av reaktionerna att döma kommer de flesta från det elektroniska dansmusikhållet, men samma människor reagerar lika positivt på de två slagverkarnas smittande, smattrande slag. Oli Savill härstammar från Portugal och har studerat i Havanna, men har de senaste två decennierna hörts i brittiska sammanhang som sträcker sig från Pet Shop Boys och Basement Jaxx till De Lata och Zero 7. Satin Singh kommer från det indiska hållet och har hjälpt alla från Supergrass till Pucho.
Bakom laptopen och apparaturen gör Mala en sympatisk figur. Ödmjukt tackar han publik och medmusiker, framhäver inte sig själv, låter musiken tala.
Det funkar bra, även om det stundtals kännas som att det glappar mellan det förinspelade och framrattade å ena sidan och slagverkarnas bombardemang å den andra. Oftast ror Mala dock hem det hela med bravur.
När materialet från det enda Mala in Cuba-albumet tagit slut ursäktar sig huvudpersonen. Publiken vill dock inte släppa taget, och trion blir inklappad för en improvisation.
Timo Kangas


Fler recensioner

Annonser