Redaktionsbloggen

74232795_10158914085329692_169494218547396608_n

Magma firade femtio år på scen

Magma
Fasching, Stockholm 31 oktober 2019

För nästan exakt på dagen två år sedan spelade Magma i Stockholm för allra första gången, och nu i år när bandet fyller femtio återvänder de till huvudstaden för två framträdanden på Fasching. Det tog sin tid, men tack vare många års tjat av trummisen och Magma-fantasten Morgan Ågren börjar prog-legendarerna till slut kanske bli regelbundna Stockholmsbesökare.

Förra gången spelade gruppen endast två låtar, som totalt pågick i närmare nittio minuter. Denna gång spelar de ungefär lika länge, men bjuder på hela fem kompositioner. Det hade sannolikt varit långtråkigt med nästan vilket annat band som helst, men i Magmas musik händer det så enormt mycket i varje låt att de trots de långa speltiderna förändras i stort sett hela tiden. Det är ofta ett myller av korthuggna riff som krånglar sig runt varandra, röster som används som två instrument bland de andra snarare än solistiska, och så bandets grundare Christian Vanders komplexa trumspel. Han är trots sina dryga sjuttio år ett rejält kraftpaket som spelar ömsom med bedövande volym, ömsom närmast jazzigt, och ofta polyrytmiskt. Ibland spelar han i en annan taktart än vokalisterna för att så småningom mötas på ettan igen, för det gör de ofelbart.

74319082_10158914085054692_6979147682191245312_nLiksom trummisen har de båda vokalisterna Stella Vander och Hervé Aknin en häpnadsväckande dynamik. Ibland är de knappt hörbara, andra gånger brister de ut i uthållna toner med oerhörd volym, för det mesta på det egenskapade språket kobaïan. Deras röster vävs runt varandra eller används unisont med gitarren eller vibrafonen. Den sistnämnda spelas även den stundtals riktigt kraftfullt av Benoît Alziary, som vid andra tillfällen använder en liten stråke eller diverse elektronik för att omforma klangen.

Christian Vander är även en fin sångare, vilket han visar inte minst i det stillsamt vackra extranumret Ehn Deïss. Kompad av endast keyboard sjunger han solo med varm röst innan de andra vokalisterna och vibrafonen så småningom smyger in. Det är en välbehövligt lugn avslutning på en oerhört intensiv konsert.

Rasmus Klockljung

Annonser