Kahil El’Zabar
Stockholm Jazz Festival, Studion Kulturhuset, 18 oktober
Hur stavar man till cool? Skriver man ”Kahil El’Zabar” så blir det ganska rätt.
Det är fascinerande att se hur El’Zabar släntrar in på scenen med sin lilla kalimba, hur han med stor effektivitet använder kalimban som ett klingande instrument och hur de två toner han lägger som rudimentära ackord visar sig fullt tillräckliga för att skapa en form.
Hur han med så enkla medel viker upp ögonblicket och fördjupar det. Hur de andra musikerna med exakt känsla för proportioner kommer in med små men avgörande bidrag. Hur ensemblens gemensamma instrument är lyhördhet och egentligen bara lyhördhet.
Gruppens sättning är perfekt för sina syften. Kahil El’Zabar på kalimba, slagverk och sång, Ishmael Ali på cello, Corey Wilkes på trumpet och Kevin Nabors på tenorsax utnyttjar sina instruments inneboende möjligheter till fullo och skapar en sparsmakad men flödande infallsrik och mångsidig musik.
Den 72-årige multi-instrumentalisten El’Zabar (som föddes som Clifton Blackburn och tog sitt nordafrikanskt klingande artistnamn senare i livet) är något av en levande legend på Chicago-scenen för improvisationsmusik. Som medlem i det banbrytande kollektivet AACM och grundare av Ethnic Heritage Ensemble har han betytt mycket för vidareutvecklingen av de afrikanamerikanska musiktraditionerna i staden.
Men El’Zabar har aldrig varit en publikmässigt stor artist. Det är ganska glest på Studion i Kulturhuset denna kväll. Jag skulle tro att vi inte är mer än 70-80 personer. Det visar sig att vara en fördel, för till Kahil El’Zabars lågmälda musik känner vi fåtaliga ett slags samhörighet med både musikerna och varandra.
Konserten bjuder huvudsakligen på två olika typer av låtar. När El’Zabar sätter sig bakom trumsetet spelar gruppen jazzliknande låtar där cellon tar ståbasens plats. När han spelar kalimba och cajon vandrar ensemblen ut i mer öppna strukturer där El’Zabars bluesiga vrål, hojtanden och sång blir en viktig temperaturhöjande del. Allt El’Zabar gör i sina olika roller, även under hans trumsolon, präglas av den njutbara tydlighet som utmärker en stor musiker.
Det blir genom kvällen många fördjupade ögonblick genom denne musikaliske zen-mästare från Chicago och hans inlyssnande medmusiker. Av de konserter jag hunnit med under 2025 års jazzfestival är det nog Kahil El’Zabar som gjort mig allra gladast.
Mot slutet står han ensam på scenen och berättar en fin historia som får publiken att skratta och sedan, helt oförmodat och troligen spontant, a cappella-sjunger han den gamla Nancy Wilson-balladen Save your love for me. Som en mintkaka till kaffet.
Text & bild: Anders Pihl
