Fränder & Vänner
Kulturoasen, Uppsala, lördag 7 mars
Kulturoasen ligger strax utanför Uppsala. Lokalen utgörs av ett litet centrum med affär, restaurang, frisör och en del småbutiker, allt inomhus. En liten, liten galleria som även rymmer mycket kultur. Exempelvis ordnas lunchkonserter varje söndag. Här har många musiker spelat genom åren.
Fränder & Vänner-festivalen gjorde entré redan i somras på Parksnäckan som är stadsparkens scen i Uppsala. Nu presenterades vinterupplagan här på Kulturoasen. Eftermiddagen börjar med kurser. Danskurs med Henrike Wesp, snuskvisekurs med duon Våtmark och flerstämmig folksång med Hanna Andersson. Lokalen har två scener, den större Kung Björn och den mindre Nåsten.
Vid 17-tiden äntrar Maimu Jõgeda den större scenen med sitt ackordeon. En estnisk musiker och ny bekantskap för mig i full färd att ge konserter och plugga nordisk master i folkmusik. Mjukt, lyriskt känslosamt spel utan sång med luftiga melodier och sköna harmonier. Fint med förmånen att kunna spela basmelodier på detta instrument. En skön musik! Hon tackade publiken genom att säga ”I can be what I want because you let me” och riktar sin tacksamhet till alla lyssnare. Sommaren 2017 kom hennes debutalbum med egenkomponerad musik: Pühendus, som betyder tillägnan.
Efter kommer Ljus & Lykta. De öppnar passande nog med balladen Vänner & fränder i egen fyndig version. Ljus & Lykta är Klara Ekman von Hulth, sång, Annika Hammer, sång och melodika, Anton Larsson, gitarr och sång, och Vega Nordkvist, fiol, altfiol och sång. Med Klaras och Annikas röster i centrum som drivande i melodi och text tas vi med i medeltida ballader, kärleksvisor och koraler. Välarrangerat och tillbakahållet spel i fint spel på gitarr och altfiol. Även melodikaspelet av Annika stämmer fint in.
Sild sitter redan på Nåsten-scenen och väntar då Ljus & Lykta slutat och det blir snabba förflyttningar till lokalen bakom. Sild är Sille Ilves på fiol, sång och stråkharpa och Martin Leamon på gitarr. Mysigt nära spel med klang av det gamla England, Skottland, Wales. ””London pop music” from the old days”, som Leamon uttryckte det. En god beskrivning med ett fint ackompanjerande gitarrspel och ett ännu finare melodisk lyriskt spel och sång av Ilves som även var en fena på stråkharpa. Ännu en trevlig duo som överraskade.
Trion Sutari från Polen.
Sutari från Polen visade sig vara en alldeles fantastisk trio. Slavisk, polsk magi med doft av Balkan, dels i sättet att sjunga och även i musikalisk attityd. Tre kvinnor på sång, fiol och viola da gamba. Det blir en speciell atmosfär av det polska språket, som blir ett instrument till. Fint pizzicato-spel på strängarna, de utnyttjar handklapp och rytmer på olika sätt som känns självklart och roligt. I låten Syster blir gamban en bordun med sitt mörka sensträngsljud. Fart och känsla. Gå och lyssna när ni kan!
Våtmark bjuder in strax efter. Deras koncept med ”snuskiga visor” har nu funnit sin form och Nina Grigorjeva (sång och hälsingeflöjt) och Sandra Berggren (sång och fiol) ger ett fint och roligt program. Denna andra gång som jag hör dem behövdes inte skämskudden.
Frifot med Ale Möller, Lena Willemark och Per Gudmundson.
En närmare presentation av Frifot känns överflödig. Ale Möller tror jag mig ha hört sa att de spelat i 34 år! Imponerande. De börjar med två låtar på älvdalsmål varav den ena heter just Frifot, sedan Jag skall giva dig en oxe, Kärleksvisa, Broderpolskan, Minnesvisa till Ma och Pa med mera. Det är med stor glädje och respekt jag njuter av deras auktoritet som trio och självklarhet i det musikaliska. Vilken kunskap det finns här! Bästa låtar blir nog Tiden har slängt sin kappa grå och Vem trollade bort Ris-Eriks häst. Ale tackade och hyllade Gabbe i Fränder för detta initiativ att göra något för folkmusiken i Uppsala. Vi hoppas ju naturligtvis att detta skall ge blodad tand och ny energi och mer publik till fler festivaler.
Mónduo är en duo med en väldigt tekniskt driven gitarrist. Nu fick jag inte plats i lokalen men det lät fantastiskt bra med gitarr av Joan Peiró Aznar och Lies Hendrix på melodeon, ett diatoniskt ackordeon med knappar. Musikerna är baserade i Göteborg och spelar musik från Spanien och Belgien. De söker efter de bästa musette-valserna och de svängigaste gypsy-låtarna och de jazzigaste folkmelodierna för att sedan blanda dessa med sina egna kompositioner, allt enligt deras Facebook-sida.
Sist av alla spelade Fränder som alltså också är initiativtagare till denna minifestival. Fränder har under senaste året visat sig för en allt större publik och också blivit ett större band genom att ha utvecklat sin musik och hela sitt koncept. Jag gillar det nyskapande mellan folkmusiken och den rockiga attityden och deras egna kompositioner som känns musikaliska och mogna på ett överraskande sätt.
Kvällen sista konsert blir alltså deras. De har slitit hela dagen med att fixa och ordna för alla andra vilket de skall ha all heder för. Till denna kväll har man förstärkt med Andreas Berglund och Björn Tollin på trummor. Säckpipa och flöjt spelas av Säde Tatar, bas av Daniel Dluzewski, bouzouki av Gabbi Dluzewski och fiol av Natasha Dluzewska. Bra arrangemang på låtarna med varierat och händelserikt flöde. Men tyvärr dränktes sång och bouzouki av för mycket rytm denna gång.
Sammantaget var detta en mycket lyckad kväll i folkmusikens tecken. Bra ljud! Och fina möjligheter till förtäring. Och eftersom det var dagen före 8 mars så räknade jag – till åtta kvinnliga musiker och fyra manliga.
text: Jonas Linge
bild: Ted Dluzewski
