Vilken helg det blev, och vilken avslutning … (Återkommer till det.) Tre dagar av festivalande, dussinet showcasekonserter och uppvisningar, seminarier och samtal, nätverkande och intensivt minglande (allt inom ramen för Fränder & Vänner, Nordic Folk Alliance och Folk & Världsmusikgalan) rundades av på lördagskvällen i den nästan fullsatta stora salen på Uppsala Konsert & Kongress med en efterlängtad galakonsert.
Det nybildade radarparet till konferencierer, ”den mest självklara duon i folkmusik-Sverige” beskrev de sig själva med viss glimt i ögonvrån, Kalle Moraeus och Alice Andersson (den ”milt framgångsrika saxofonisten”, hennes egna ord igen) lotsade stabilt och hjärtligt och med en rejäl skopa humor publiken genom kvällens punkter.
Hela sju scenakter stod på programmet, alla med blott fem-sex minuter tilldelade sig att visa vad de gick för – vilket de gjorde, inklusive konsten att proffsigt och med ett skratt hantera de lite för många ljudtekniska strul som uppstod med rundgång, bortkopplade mikrofoner och annat …
Vi fick uppleva duon Marine & Roswall (aah, det kristallklart skimrande samspelet!), kvartetten Furuhill (åh, Agnes Åhlunds magnifika sång!), klezmer-Kvarteret Arken (dramatiken! intensiteten!), fusionbandet Teental (kläderna! virtuositeten!), Lira-aktuella Pettersson & Fredriksson (tyngden! råheten!), Tres de Corazones (ack så bedårande fredagsflamenco!) och sist ut ösfest med livefavoriterna Tibble Transsibiriska (fast då befann sig undertecknad i något av vackert svart hål av glimrande förtjusning, men återkommer till det som sagt).
Mellan varven skulle det förstås delas ut priser för de senaste två årens insatser på folk- och världsmusikområdet.
Först ut var den i sommar blott femårsfirande Risetstämman, vid sjön Toftan i Dalarna, som kunde njuta av motiveringsord som ”Här blandas världen med Norden, gränser suddas ut, kulturuttryck och uttryck flätas samman i en frisk och varmt inkluderande ton” och ”en exalterad och färgsprakande explosion av toner, synintryck och upplevelser.” Att kolla upp!
Årets utgåva tillföll förra galans årets artist, Lena Jonsson Trio, för 2023 års skiva Elements. Kristoffer Sundström, Erik Ronström och den alltid lika stjärnglansiga Lena Jonsson tackade förtjusta både den stora familjen (folkmusik-Sverige) och den lilla (varandra alltså, i trion). ”Nyfiket nyskapande med självklar förankring i folklig tradition”, hette det träffande i motiveringen.
Kvällens kargaste och mest korthuggna (och charmigt avväpnande) tacktal kom från Anders Norudde som ytterst välförtjänt utsågs till årets traditionsbärare, ”en musikalisk förvaltare, förnyare och förmedlare”.
Till årets kompositör – ett specialpris i samarbete mellan Stim och Rfod – gick till den från Oslo till galan lurade Thomas Eriksson, kompositören i den omskrivna norsk-svenska trion Mojna (de prydde omslaget till förra årets sommarnummer av Lira) vars ”dansanta och skira väv av folkliga toner och improvisationer” hunnit fängsla så många.
Den högst unika vokal och bas-gruppen Bitoi blev så årets nykomling vilket togs emot med en videohälsning från en pågående Europatur. Egenartad musik som knappt går att beskriva – lyssna och fängslas av deras nyligen utkomna debutalbum!
Årets artist var svårtippad och hade också fem nominerade mot övriga kategoriers tre – också här var det en ung och egensinning grupp som tog hem priset: norsk-svenska Ævestaden, ”i skärningspunkten mellan framtid och tradition”. ”Med en djup känsla för folkmusikens själ visar de en absolut tonträff för hur elektronik, en modern ljudbild och ett känsligt text- och röstarbete adderar nya dimensioner till musik med tusenåriga rötter,” stod det också i motiveringen (välformulerade sådana överlag).
Och så var det den där utlovade avslutningen vi skulle komma till.
Årets hederspris var sista utmärkelsen för kvällen – och maken till förvirrat tacktal har nog aldrig hörts på galan när undertecknad överraskades totalt och fick äran att med bultande hjärta kliva upp och ta emot detta det finaste av priser för Liras räkning.
”För att folk- och världsmusiken ska fortsätta vara vital och högst levande behövs den goda lyssnaren och mottagaren. För att musiken ska nå sina öron krävs en bro, en tolk, en megafon. Här har vi en sådan – en aktör som med lika delar professionalism och idealism otröttligt fortsätter sjunga musikens lov, fördjupa dess mening och låta nyfikenheten vara kompass för att musiken ska nå nya publiker.”
Patrik Lindgren, för dagen oerhört stolt chefredaktör för Lira (som ber att få återkomma med ett vettigt tacktal)
