Hermeto Pascoal
Fasching, Stockholm, 8 februari
Hermeto Pascoal är helt enkelt en musiker man bör och nästan måste uppleva live. På skiva kan den brasilianske multi-instrumentalisten ge ett lätt akademiskt intryck och kräva upprepade inlyssningar för att komma till sin rätt.
På scenen är det helt annorlunda. Hans kompositioner framstår då som mer direkta och ofta helt underbara, men detta är egentligen något underordnat. Framför allt ger det levande ögonblicket inför en publik Pascoal möjligheten att manifestera hela sin särart och sitt artisteri.
Något som blev tydligt under fredagskvällens konsert i Stockholm. Att Fasching var fullsatt till sista plats berodde med andra ord knappast på att hans 70-talsfusion är särskilt trendig i dag. Inte heller kan hans legendstatus ha lockat precis alla. Visst är han mannen som bokstavligen knockat Miles Davis och nog går han in på scenen omgiven av en aura av oräkneliga liknande skrönor och berättelser. Men vetskapen om att en konsert med 83-årige Hermeto Pascoal innebär något långt mer än bara åsynen av en legendarisk musiker var säkert ett större skäl till att folk köade utanför på gatan.
Och Pascoal och hans band gör ingen besviken. Till att börja med bjuds det musik-akrobatik på en så overkligt hög nivå att det känns som att vara på cirkus och gapande bevittna en serie trapetsnummer. Hur är det möjligt att spela allt de gör utan att hamna en millisekund fel? Det är så rytmiskt exakt och spänstigt, ändå märkligt nog påtagligt avslappnat med stora asgarv som bryter ut i hela bandet emellanåt.
Gruppen är klädda i köksförkläden och det är en minst sagt välkryddad musikalisk buffé som serveras. Ibland är improvisationerna snudd på kollektiva, eftersom Pascoal omger sig med musiker lika idérika som han själv. De byter instrument, spelar på leksaker och träskor och levererar en gång i livet-solon med samma entusiasm.
Pascoal byter själv instrument flera gånger, ibland i vad som verkar vara stundens ingivelse, improviserar ständigt på sitt patenterade vis på sång och keyboard samtidigt. Ofta tycks han överrumpla även bandet med sina infall och sin oupphörliga kreativitet.
På så sätt har hans musik öppna gränser som bjuder in till medverkan. Under en stillsam solo-passage väljer någon i publiken att spela en rytm på ett rör uppe på balkongen. Pascoal såg ut att gilla bidraget. Vid ett annat tillfälle hamnar han i en call and response-duell med åhörarna där han sjunger ganska komplicerade improviserade fraser och får ändå svar av oss, till gemensam glädje.
Det är sån han är, inriktad på samvaro och gemenskap. Det som gör honom unik är kombinationen av en tekniskt, harmoniskt och genremässigt avancerad musik som i normala fall utestänger många lyssnare och ett helt öppet musikaliskt sinnelag som lyckas överbrygga den klyftan och göra samma musik till allas angelägenhet.
Det var mot slutet ett lyckligt 83-årigt barn som dansade in till setet med extranummer, på parad med sina bandmedlemmar. Han inledde det med en stunds besjälat och smart solo-piano som tog ständigt oväntade vägar i den harmoniska utvecklingen.
Efter sista extranumret var publikens nöjdhet väldigt påtaglig. Inget mer behövdes. Detta var den perfekta måltiden. Jag hoppas att Hermeto Pascoal lever minst lika länge som han levt hittills och fortsätter att leka fram sin musik. Han behövs verkligen som föredöme och fenomen i en tid som inte alltid verkar se lekens betydelse för människan.
text: Anders Pihl
bild: Ola Wickander
