! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Pauanne på Stallet. Bild: Rasmus Klockljung

Kraftfullt och kreativt med finska trion Pauanne

Pauanne
Stallet, Stockholm 7 februari

När jag i våras recenserade den finska trion Pauannes debutalbum här i Lira skrev jag att jag hoppades att bandet skulle bokas av svenska konsertarrangörer, och till slut är det dags! Kvällen före hade de gjort sin Sverigepremiär i Malmö, och nu är de på Stallet i Stockholm.

Det är en lovande syn som möter publiken innan konserten. På scenens ena halva står en slagverksrigg och på den andra en Hammondorgel, komplett med baspedaler och Lesliekabinett, samt två keyboards.

Jag gillar verkligen gruppens skiva, men live lyfter musiken till en annan nivå. De två inledande låtarna är sannolikt det mest högljudda och kraftfulla jag hört på de hundratals Stallet-konserter jag varit på, med Hoven Droven som enda möjliga konkurrent. Orgelns bastoner känns i kroppen och bastrumman mullrar, och hela upplevelsen är riktigt mäktig. Snacka om att gå på knock direkt!

Pauanne består av tre instrumentalister, men de använder sig även av en mängd arkivinspelningar av både sångare och instrumentala snuttar som spelats in för många decennier sedan. Bandet knyter an dessa gamla folksånger till sitt tydliga ställningstagande – inför låten Rauta (vilket betyder järn) berättar de att förr fanns en folktro att järn skulle skydda byar och människor från otäckheter utifrån. Numera kan vi tycka att sådant verkar löjligt, samtidigt som en del tror på att bygga stängsel och murar för att skydda sig. Som för att ytterligare betona detta innehåller låten inte bara en gammal folksång utan också en sampling av Donald Trump som utropar ”We will build a great wall!”

Andra låtar handlar exempelvis om synen på mannen som överlägsen kvinnan, vilket gestaltas både genom en arkivinspelning av en folkvisa och genom att gruppen läser upp citat av en 1800-talsfilosof och av en nutida polsk EU-parlamentariker. Detta är alltså ett band som verkligen tar tydlig politisk ställning.

Men de är också oerhört kreativa och skickliga musiker. Det är fascinerande att iaktta organisten Tero Pennanen, vars högerfot sitter tryckt mot volympedalen medan den vänstra studsar omkring och spelar de enormt djupa bastonerna, samtidigt som han med händerna spelar ackord, stämmor och melodier eller vrider sig åt sidan och spelar piano. Hammondorgeln ger trion ett helt eget sound, där polskor, polkor och valser förses med feta riff och mäktiga basgångar. Kukka Lehto och hennes femsträngade fiol står ibland för bländande vackra melodier, men också hon riffar loss i riktigt kraftfullt spel emellanåt. De två inleder konsertens andra set med en polska på duo, där orgelns melodiska möjligheter verkligen får fritt spelrum.

Även Janne Haavisto bakom trummorna är en mästare på att variera sitt sound. Med stor dynamik och genom att växla mellan olika typer av klubbor och trumstockar kan han gå från rockig tyngd till mjukt vispade cymbaler, och med ständig kreativitet liknar hans spel sällan någon annans.

Konserten består faktiskt av samtliga låtar från debutskivan, spelade i samma ordning som där, förutom att en ny har tillkommit. De många inspelade rösterna är som sagt gamla, med ett undantag (utöver Trump då!). I det sista ordinarie numret är sångerskan en av medlemmarna i finska bandet Värttinä, och med hennes hjälp trycker Pauanne på rejält i den tunga polskan Svinja, som efter ett mjukt fiolintro och samplade ljud bryter ut i feta orgelmattor och kvällens kanske svängigaste melodi.

Efter att ha hört skivan var jag rätt så säker på att Pauanne skulle vara en liveupplevelse utöver det vanliga, men de lyckas ändå överträffa mina förväntningar med råge, och är tveklöst ett av de mest kreativa folkmusikband jag hört på mycket länge.

Rasmus Klockljung

Annonser