Fartyg 6
Innergården jazzklubb, Stockholm, 8 februari
Detta är mitt första besök på Innergården jazzklubb, som är belägen i hotellet Kung Carl vid Stureplan. Här finns ingen scen, utan musikerna är hopträngda på några få kvadratmeter mellan bardisken och några bord, och de närmaste matgästerna sitter en knapp meter från trummorna. Desto mer utrymme finns på höjden, för detta är faktiskt en sorts innergård, eller snarare ett atrium, med fri höjd ända upp till taket, sju våningar upp. Imponerande!
Även kvällens band, göteborgsk-stockholmska Fartyg 6, är en ny bekantskap för mig. De har en spännande sättning, för utöver piano, bas och trummor finns här både barytonsaxofon och basklarinett. Att en blåssektion består enbart av två så låga instrument hör inte till vanligheterna, men det öppnar för intressanta arrangemang.
Det mest framträdande instrumentet i Fartyg 6 är dock det som inte syns, nämligen Matilda Anderssons sångröst. Bandets texter är ursprungligen dikter, skrivna av henne eller saxofonisten Daniel Garthon, och de är också de två som komponerat all musik.
När Andersson sjunger texter är passagerna ofta ganska långsamma och lyriska med sparsamt komp, så att orden verkligen ska nå fram. Men det är när hon övergår till att använda rösten som ett instrument bland de andra, eller som solist, som den verkligen sticker ut. Bandet kan plötsligt låta musiken bli betydligt tyngre medan antingen blåsarna eller sångerskan, eller flera av dem, drar iväg i oförutsägbara solon, ofta på höjden, trots de stora blåsinstrumenten.
Vissa låtar inleds med vad som närmast kan beskrivas som mjukspräck. Saxen gnisslar och väser i det höga registret, men samtidigt på låg volym och med ett slags försiktighet, medan rösten också släpper fram nästan skärande, korthuggna ljud på höjden. Stundtals är det svårt att skilja dem åt.
Kanske är det just oförutsägbarheten och dessa kontraster mellan det mjukt melodiska och det stökiga och tunga som är det allra mest spännande med Fartyg 6. Låtarna har sällan endast en karaktär, utan skiftar uttryck rejält och hastigt och gärna flera gånger. Den säregna sättningen gör också att basgångar och grooves kan spelas inte bara av kontrabasisten Boel Mogensen utan ofta även av Garthon och/eller basklarinettisten Robert Nevén för att ge ytterligare tyngd, samtidigt som basriffet ändå finns kvar när vem som helst av dem ger sig in i melodispel. Varierat, som sagt, och riktigt bra!
text & bilder: Rasmus Klockljung
