Anekdoten
Bryggarsalen, Stockholm 1 maj 2022
Det dröjer ungefär två sekunder in i inledande Slow fire, sedan kommer Jan Erik Liljeströms bas in, och det med en tyngd som är närmast förkrossande. Snacka om att sätta igång konserten med full kraft. Låten är, förutom att vara en Anekdoten-klassiker, också en bra sammanfattning av bandet, för efter den manglande inledningen tas volymen ner betydligt och Nicklas Barkers röst är närmast mild vilket gör kontrasten till den första textraden ”I feed on fire” än mer slående.
Här finns givetvis mellotronmattorna (jodå, bandet turnerar med en original-mellotron!), och en bit in i låten börjar man mycket sakta men säkert trappa upp volymen igen. Gitarristen Marty Willson-Piper börjar tremolobända alltmer intensivt tills ljudnivån och intensiteten är enorm, och sen bär det av tvärt ner igen.
Anekdoten är ett av de svenska progressiva rockband som bildades av unga musiker under 1990-talet, i deras fall 1991, och samma fyra medlemmar har utgjort bandet sedan dess innan nämnda gitarrist tillkom för några år sedan. Medan generationskamrater som Änglagård och Landberk splittrades för många år sedan har Anekdoten hållit igång, och deras musik präglas mycket av just de stora dynamiska kontrasterna och långa låtstrukturerna.
Trummisen Peter Nordins täta virveltrumspel och lätta cymbalanslag i From within är ett exempel på hur skicklig han är på att spela intensivt och detaljerat men ändå med låg volym, för att sedan plötsligt trycka till rejält. Anna Sofi Dahlbergs skimrande mellotron är ett annat av bandet signum, och till avslutande The old man and the sea från bandets klassiska debutalbum Vemod byter hon till cello, som dock tyvärr inte hörs särskilt tydligt. Här är det Jan Erik Liljeström som sjunger, med en röst som är så skir att kontrasten mot låtens kommande tyngd är oerhörd.
Book of hours är ännu en låt där volymen långsamt byggs upp, här ända från början genom att Barker upprepar en kort gitarrfras i ett par minuter medan de övriga långsamt ökar, och så plötsligt brakar det loss.
Konserten är en uppvisning i stämningsskapande och dynamik, och som sig bör är även extranumret riktigt långt. Elvaminuters-spåret Sad rain är också det oerhört vackert, med några korta men snygga gitarrsolon och återigen dessa briljanta kontraster mellan kraft och lågmäldhet.
text & bild: Rasmus Klockljung
