Redaktionsbloggen

Klassisk progrock genom decennierna

26 apr 2022

Trettioåriga Kriget
Scalateatern, Stockholm, 24 april

Progrockbandet Trettioåriga Kriget bildades redan 1970, när medlemmarna var tonåringar, och efter några medlemsbyten precis i början hade de samma sättning (med undantag för keyboardisten Mats Lindberg som tillkom några år senare) tills gruppen upplöstes 1981. När bandet återförenades 2003 var det med samma sättning som tidigare, och den har man behållit sedan dess.

Detta i sig är rätt sällsynt, men det förvånar inte när man ser bandet på scen. De ser ut att stortrivas, vilket avslöjas inte minst av trummisen Dag Lundqvists stora leenden mot sina bandkamrater.

Konserten öppnas med Hej på er, titelspåret från bandets tredje album från 1978, där sångaren Robert Zima kan trycka på i refrängerna och tyngden i de instrumentala delarna markeras med cymbalaccenter. Sedan följer fem låtar från fjolårsskivan Till horisonten, med allt från smått bluesiga toner i In memoriam till snabb femton-takt i Brevet.

Det är dock i andra set, som består av låtar från de klassiska sjuttiotalsalbumen, som de verkliga lyften kommer, och här blir bandets mångsidighet än tydligare. I den vackra instrumentala Andra sidan spelar Zima syntbas, i En kväll hos x svävar skira mellotronklanger, och i Mina löjen står basisten Stefan Fredin för ett fuzzigt solo.

Om gåshuden är nära under den mäktiga Krigssång så dyker den upp när Zima brister ut i sina vibratomättade falsettylanden i Ur djupen. Dessa två låtar är onekligen konsertens allra största höjdpunkter, och är också utmärkta exempel på hur häpnadsväckande stor Trettioåriga Krigets dynamiska spännvidd är, från spröd sång med endast syntstråkar eller en ensam gitarr, via mjukt trumspel och glesa basgångar till riktigt maffig tyngd. Ofta slår de om från ett ögonblick till ett annat.

Christer Åkerberg är en lysande sologitarrist, och spelar annars gärna melodifraser eller små inpass – som verkligen lyfter låtarnas karaktär – snarare än tunga riff. När det behövs är det i stället Lundqvist och särskilt Fredin som står för tyngden, och den senare använder gärna pedaler för att omforma sitt basljud med allt från wah-wah och wobblande effekter till att lägga till en extra oktav i botten, vilket skapar än mer variation. Mot slutet av spelningen växlar Mats Lindberg dessutom till altsaxofon i några unisona partier med gitarren, och drar även ett snyggt solo.

Det var fyra år sedan Trettioåriga Kriget senaste spelade hemma i Stockholm och jag hoppas verkligen att det dröjer betydligt kortare tid tills nästa gång, för på Scalateatern står de för en till stor del riktigt mäktig konsert.

text & bild: Rasmus Klockljung

Annonser