Redaktionsbloggen

Kenny Garrett visade sig mer vital än kanske någonsin. Bild: Leo Ahmed

Kenny Garrett hämtar framåtkraft hos urfäderna

17 okt 2021

Kenny Garrett
Fasching, Stockholm Jazz Festival, 16 oktober

Fasching fick finbesök på lördagskvällen. Stockholms jazzfestival har just dragit igång och amerikanen Kenny Garrett gästade som ett av de stora namnen på årets festival.

Garrett har beskrivits som sin generations viktigaste jazzsaxofonist och kommer för alltid vara förknippad med sitt genombrott som ung i Miles Davies grupp i början av 1990-talet. Det brukar påpekas att Garrett var den siste i den långa raden blivande stjärnor som Miles Davis valde att föra fram i strålkastarljuset. Den siste aposteln om man så vill. Därefter har Garrett odlat en egen framgångsrik karriär där han spelat med många andra av jazzens mest kända musiker och gett ut ett antal fina skivor.

Garrett på skiva och på scen brukar dock vara två olika saker. Så även denna gång. Hur jämna och bra skivorna än är, kan hans lätt gymnastiska hardbop-kompositioner ibland te sig som musik för de redan invigda.

På scenen utstrålar Garrett något annat. Här hamnar viljan till direkt kommunikation och att upprätta något tillsammans med publiken i förgrunden. Det mäktiga arvet från 1960- och 70-talen framstår som levande och intakt. Det blir jazz som en gemensam inre resa, som en ritual för alla.

Under kvällen på Fasching låter Garrett som en betydligt yngre musiker än vad han är med sina 61 år. Kanske är han mer vital än någonsin. Den helt nyutkomna skivan Songs from our ancestors tillhör rentav en av hans bästa. 
Garrett har den store musikerns tydlighet över sitt spel. Han tycks alltid ha en klar idé om vart han är på väg och vad han vill säga, oavsett om hans altsax ursinnigt släpar buken i marken eller smeker fram dansande irrbloss som landar någonstans på andra sidan bergen.

Hans kvartett är exemplarisk och låter som huggen ur ett stycke. Pianisten Vernell Brown och maskprydde basisten Corcoran Holt är läskigt tajta, men det är den unge och ständigt leende trummisen Mark Whitfield Jr som verkligen sticker ut tillsammans med slagverkaren Rudy Bird. De två är motorn som allt annat vilar på.

”Låt oss gå framåt, mot ursprunget”, tycks Garrett mena medan han varsamt upprepar fraser som för att åkalla jazzens andar över en tät polyrytmisk väv av slagverk. Under långa stunder plöjer vi fram genom savanngräs och nog kan jag för ett ögonblick skymta Kilimanjaro vid horisonten.

Resan över savannerna slutar förstås med ett party runt en imaginär lägereld. Till olika funkbeat som sakta men säkert stegras får Garrett hela publiken att dansa och sjunga med i unisona slingor. Han övergår senare till improviserad rap och delar sedan ut mikrofonen till publiken. Särskilt en ung kille ger Garrett en match i rytmik och påhittighet.

Om inte Stockholms äldsta klubb Club Soul hade behövt Faschings scen för sin efterlängtade återinvigning denna kväll hade Kenny Garrett och hans band kanske spelat där fortfarande, av deras ansiktsuttryck att döma. När jag gick ut från Fasching ringlade kön in till Club Soul runt kvarteret. En ny fest skulle börja, men jag hade redan varit på min.

text: Anders Pihl
bilder: Leo Ahmed


Fler recensioner

Annonser