Theo Croker
Stockholm Jazz Festival, Fasching, 16 oktober 2025
Glader, Toker, Kloker, Croker … Nej, inte riktigt, men faktum är att de väsensskilda sinnesstämningarna som kännetecknar de tre nämnda dvärgarna även inryms i trumpetaren Theo Crokers musik: ”mellan ceremoni och science fiction”, från ”futuristiska beats” till ”själfulla improvisationer”, som det står i programmet.
Det mesta som spelas under kvällen på ett hart när fullsatt Fasching, ”my favourite venue in the region” säger Croker på slutet, härrör från den i somras släppta plattan Dream manifest som placerar Croker bland andra jazzaktivister som Terri Lyne Carrington, Tia Fuller, Jazzmeia Horn och Chief Xian aTunde Adjuah (född Christian Scott).
Den unga kvartetten arbetar i sviter; stycken som på skiva klockar in på, säg, fem minuter får här precis plats på en lp-sida. Mycket ”chip”. Det blir så mycket bättre då, när bandmedlemmarna får utrymme att utveckla teman och brodera väven med nya korsstygn och kryssömmar.
I andra set står Croker framför mixern och samplern nästan lika mycket som han blåser i trumpeten. De politiska tal, undersköna stämsånger/sångstämmor, religiösa riter (”chants”) han samplar (som tur är sparas det på hiphopen den här kvällen), broderar in i väven, gör att det stundom minner om Nils Berg Cinemascope; en kalejdoskopisk väv. Det framgår inte om Theo Croker låtit sig inspireras av rörblåsare Berg men i vilket fall bjuder han upp Seinabo Sey på scenen till publikens förtjusning: hon improviserar fram seriös soul med en lutning åt George Gershwins (född Jacob Gershwine) evergreens.
Kvällens sista blir också kvällens bästa: Subconscious flirtations and titillations tar publiken med på en resa genom jazzhistorien: delta, dixie, brass, swing, bebop, hardbop. Tempot böljar fram och tillbaka, con moto, och trumpetspelet beskriver en långsträckt vågrörelse i rummet och rymden, con grazia. Croker, och bandet, har helt klart vuxit och mognat sedan sist (han och de har gästat Stockholm ett flertal gånger redan); bara en sådan sak som att Jaylen Petinaud slår på batteriet likt en Elvin Jones eller Rashied Ali och att Mike King spelar klaviatur som en korsning mellan McCoy Tyner och Danilo Pérez, fastän som på nytt, nydanande, och medryckande. Världsklass.
Text & bild: Rikard Rehnbergh
