Jazz, folk och afrikanskt bland popen på Way Out West

Way Out West
Göteborg, 8-10 augusti 2019

Bamako to Birmingham featuring Amadou & Mariam and The Blind Boys of Alabama, Neneh Cherry, Spiritualized, Jorja Smith, Bedouine, Orville Peck, Daniel Norgren, Pharoah Sanders Quartet, Stereolab, Khruangbin, The Cure, Makaya McCraven, Kokoroko m fl

Efter Jens Lekmans stillsamma invigning av årets Way Out West inne i Linnétältet stiger ett imponerande turnépaket ut i solen på Azaleascenen, festivalens näst största scen. Under samlingsnamnet Bamako to Birmingham samsas här Amadou & Mariam från Mali med The Blind Boys of Alabama från nivetvar. Idel blinda sångare och sångerskor, men med musikalitet ut i fingerspetsarna.

The Blind Boys of Alabama släpper samma helg nya albumet Work to do ihop med Marc Cohn, så den här turnélösningen kan tyckas lite märklig på papperet, åtminstone karriärmässigt. Men gospelveteranerna från den amerikanska södern låter sig inte bekommas. De sitter i guldgula kostymer och sjunger som bara de kan. Herrarna turas om med Amadou & Mariam, sjunger låtar från sina olika håll och så sjunger de unisont. Det luftas en låt från Maliparets samarbete med Damon Albarn, och Alabama-gentlemännen sjunger Amazing grace till melodin från folkmusikstandarden House of the rising sun. Solen står i zenit och musiken speglar detta på ett perfekt vis.

Somliga letar sig in i Linnétältet igen för att frivilligt bli påpucklade av punkiga Bristolhajpen Idles. Själv sparar jag mig fram till Neneh Cherry, som visar sig vara mer fokuserad och pigg än senast hon konserterade i Linnétältet. Raw like sushi, solodebuten från 1989 ,firar 30-årsjubel och låtarna får i gång publiken på ett mer otvunget sätt än senast. Ett kanonband i ryggen har hon också, med frihet under ansvar. Ett arv från Nenehs 80-tal i frijazz-punkfunkiga gruppen Rip Rig + Panic, kanske.

Spiritualized avlöser inne i Linné. Jag har sett dem på Vasateatern i Stockholm bara fem månader tidigare, och bär med mig det konsertminnet som ett av årets starkaste. Den psykedeliska inramningen, det monotona malandet och de vackra balladerna har en stark klangbotten i gospel, rhythm & blues och soul. När Jason Pierce tar ned tempot och sjunger med sin nakna, känsloladdade röst är det som om tid och rum inte spelar någon roll. Eller genreindelningar, för den delen. Detta är en blek, vit man från Rugby, Warwickshire, som med uppbackning av tre bastanta svarta gospelkördamer och ett sammansvetsat band visar att soul är ett tillstånd. Ganska långt från somliga så kallade r&b-artister som är i omlopp idag. Mina damer och herrar, vi svävar omkring i Slottsskogen.

Jorja Smith avslutar den första festivalkvällen på största scenen, Flamingo. Färggrannt och välspelat och mycket jazzigt i r&b-trakterna, till och med. Det svänger stundom på bra, och jag sympatiserar, även om det är svårt att landa efter färden med Jason Spaceman.

Mycket av det mest spännande på den här festivalen tilldrar sig om nätterna, på trånga, kokande klubbar. Stay Out West kallas de nattliga övningarna, och det namnet har en numera välkänd dubbelmening. Det är hart när omöjligt att ta sig in på klubbarna om man inte är ute i rejält tilltagen god tid. När jag anländer till lilla, intima Oceanen vid Stigbergstorget får samtliga i mitt taxisällskap vända om, och finner att det är fullt även på närliggande Pustervik vid Järntorget.

Själv knör jag mig in i Oceanens bastuliknande växthusvärme och lyckas komma så långt fram att jag ser alla musiker på armlängds avstånd. Bedouine står ensam på scenen med sin dyrbara klenod till gitarr och gör den sköraste kaliforniska folkpop. En armenier född i Syrien, uppvuxen i Saudiarabien och numera baserad i Los Angeles. Opretentiöst och innerligt sjunger hon sina låtar och får oss att smälta inne i bastun.

Nick Drake, Joni Mitchell, Sibylle Baier och Astrud Gilberto är ledstjärnorna, men visst är Azniv Korkejian mer än summan av influenserna. På sitt lågmälda vis drabbar hon oss som står och lyssnar. Då glömmer jag de intressanta dofter av ickevegansk mat mina närmaste grannar utsöndrar.

Sarah Klang, Rickard Olsson och en hoper ur Skavlan-teamet är på plats. Kanske är de på Oceanen främst för att uppleva Orville Peck, som avslutar ångbastun med termometern långt uppe på det röda. Denne maskerade kanadensare drar countryrestetiken till sin spets. Stetsonhatt, en döljande lädermask med fransar som hänger ned över munnen och hakan, cowboyskjorta, boots.

Orville Peck avslöjar inte sin identitet, inte ens i merchbåset efter spelning. Längst framme vid scenkanten står en Peckalike med liknande maskering; en ung tjej som dyrkar hans musik och skiner upp som en sol när Peck sträcker ut sin hand mot hennes. Hela bandet är utstyrt enligt samma modell, minus maskeringen. Ett tajt band, med en kvinna på gitarr och syntar. Japp, små syntar.

Men musikaliskt är det country och David Lynch-stämningar. Lika mycket Roy Orbison och Gram Parsons (de öser loss och får en jackpot så det rasslar om det i den senares Las Vegas) som antydningar om Lloyd Cole, The The (den där mörka rösten…) och postpunk i någon låt. Så kompas också Orville Peck av Toronto-indiebandet Frigs, se där en ledtråd som hänger ner likt maskeringens trådar över mikrofonen. Han sjunger om en dragqueen och om olycklig kärlek så att det är lätt att tro på honom, trots (eller tack vare?) alla attribut. Han har redan hunnit bli något av gayikon, som representerar något helt annat än klichébilden många fortfarande bär med sig om countrymusiken.

Jag pratar med honom efteråt, då har sångaren bytt till en annan mask med samma stuk. Orville Peck berättar att han bott i tjugotalet länder, på grund av föräldrarnas arbeten. Men när jag frågar om masken inte är lite inspirerad av afrikanska masker tar det stopp. ”Jag vill ha några hemligheter kvar”, säger han och jag anar att ett snett leende lyser upp där under lampskärmsfransarna.

Festivalens andra dag bjuder på ytterligare sken, från solen ovanför våra huvuden. Daniel Norgren gör en skön men loj spelning på största Flamingoscenen mitt på dagen. Hans bluescountryfolk-dekokt imponerar stort, trots att det är stekhett och svårt att få igång någon vidare feststämning. Faktum är att jag upplevt honom mer drabbande som soloartist än med fullt kompband, men de går inte av för hackor de här musikerna. Likt någon sekt från skogen lirar de låtarna med kontrabas, säkra trummor och så den där rösten som 34-åringen från buskarna runt Rude, Tvärred, ligger inne med. Ja, han är förstås född i Borås men det låter som om han varit en Rude Kid hela sitt liv.

Ett helt liv har veteranen Pharoah Sanders sannerligen hunnit med. I höst fyller tenorsaxofongiganten 79 år men han hänger med ännu. Med Pharoah Sanders Quartet fyller han ungefär samma position på Flamingoscenen som Kamasi Washington i fjol. Jazz mitt på dagen och en sorgligt liten publikskara.

Pharoah Sanders stapplar in på scenen medelst käpp men med stöd från den eminenta kvartetten går det knappast käpprätt. Den nu ett halvsekel gamla The creator has a masterplan utgör centrum för konserten och Sanders blåser på bra, men de andra musikerna får mycket tilltaget utrymme under den knappt timslånga tillställningen. Värdigt, men publiken är annorstädes.

Till exempel på comebackturnerande britterna Stereolab i Linnétältet. Jag hinner fånga sluttampen av deras framträdande och det är minst lika nostalgiskt som någonsin Sanders. Kraut-monotoni, bossa-bubbel och fransk 60-talspop i Stereolabs karakäristiska stil. Ett kärt återseende, och lite otippat.

Många pratar om att det är mycket pop, dans och liknande på Way Out West numera. och visst stämmer det. Ibland kan det tyckas som om någon slagit på radion och låter hitlåtarna strömma ut genom PA-anläggningarna över Slottsskogen. Unga själar och knubbiga sälar samlas framför Flamingo när en storhet som Veronica Maggio fixar folkfesten. Glädjen går inte att ta miste på. Ungdomarna längst fram, familjerna som sjunger med. Svårt att inte ryckas med.

Seinabo Sey, Zara Larsson och några till ökar på den kvoten med råge. Trots det finns det annat att upptäcka; det är fortfarande en festival och på dylika ska det per definition finnas utrymme att uppleva annat, nytt och krytt. Låt det udda vara, jämnt.

En sådan artist är Mitski, en 29-årig japansk-amerikansk sångare, musiker och låtskrivare. Favorit hos Iggy Pop i hans radioshow på BBC Radio 6 och med en ytterligt teatralisk scenshow, som en lågbudget-Kate Bush i svartvitt. Hon dansar på sitt stela vis, gestikulerar och agerar med blott ett bord och en stol som rekvisita. Annorlunda.

Senare under fredagskvällen intas samma Linnétält av Khruangbin, en trio från Houston, Texas som säljer slut när de kommer till Sverige för klubbspelningar. Likt fallet Orville Peck är det estetiska viktigt för Khruangbin.

I stort sett instrumentalmusik, och återigen som gjutet för en film av Tarantino eller Lynch. Trion frontas av Laura Lee på elbas och Mark Speer på gitarr, med närmast identiska svarta peruker, med samma förhoppning av identitetslöshet i vardagen. Trots surfinfluenserna låter de inte som sina Ramonesaktiga kalufser. Här ryms allt från thailändskt 1960-tal till turkisk psych, från spansk spaghettiwestern till mellanösterns melankoli. Och en dubbig version av reggaesångaren Gregory Isaacs klassiker Night nurse.

Att bandet lyckats bli så stora trots sitt svåruttalade namn och sin otidsenligt tidlösa musik är både ett under och en glädje. Publiken är lika varierad som musikens influenser. Jublet blir öronsprängande högt när somliga intron drar igång. Som om alla är redo att sjunga med i varje stavelse, fast det rör sig om instrumentalmusik. Och rör sig, det gör sannerligen publiken. Det är dans, dans, dans till den sugande, ofta ganska långsamt suggestiva musiken. Trummisen ”DJ” Johnson Jr förser musiken med lågmält funkiga breakbeats.

Stränginstrumentalisterna rör sig unisont och har olika hyss för sig för att liva upp framträdandet. Som när de tar fram var sin flaska att slå på med trumpinne mitt i en låt, eller när Laura Lee plötsligt prata i en gammaldags telefon. Vid ett tillfälle stegar de samtidigt till sina respektive förstärkare, lyfter upp varsin drink och skålar. Sedan fortsätter de spela, och festen exploderar i takt med leendena.

Fredagen avslutas med ytterligare en dansfest. Brittiska deppockarna The Cure visar att gammal kajal är äldst, med en hitkavalkad av Robert Smiths nåde. Huvudfiguren är på gott humör, dansar och ler, hänger av sig gitarren och går ut till scenkanterna. Då gör det kanske inte så mycket att lördagen i Slottsskogen mestadels regnar bort. Amason spelar bokstavligt talat i en regnskog. Earl Sweatshirt i Linnétältet får agera torkskåp. Erykah Badu drabbas, och försenas, av vätan, innan Stormzy och Solange får det någorlunda torrt framför sig.

De lyckliga som tar sig in på Pustervik får uppleva jazz i intimt format under kondensartade konsertförhållanden. Chicagojazzaren Makaya McCraven blandar in sin hemstads postrock i sin musik medan Londons heta jazzscen representeras av trumpetaren Sheila Maurice-Greys band Kokoroko. Dess afrobeat-påverkade musik visar att jazzens framtid också ryms på en festival där radiopopen annekterar en stor del av speltiden på de största scenerna.

Kokoroko är ett periodiskt vattendrag i Burkina Faso, berättar Wikipedia. Den regnigaste månaden är augusti, med i genomsnitt 217 mm nederbörd. Japp. We Out Here, Way Out West.

Timo Kangas